Gränslös kärlek som sjukdomstillstånd

«Sjalusi» (1895) av Edvard Munch (Kilde: Wikimedia Commons)

BOKOMTALE: I Sjalusi uten grenser behandlar Per Buvik den elastiska normalitetsgränsen i det att begära någon annan. Utifrån åtta skönlitterära exempel visar han på vad som händer när en karaktär insjuknar i den gränslösa svartsjukan.

Andréa Ager-Hanssen, masterexamen i litteraturvetenskap från Göteborgs Universitet, studerar konstnärligt skrivande på Folkhögskolan i Angered.

Ordet svartsjuka relaterar jag till skam. Den spontana reaktionen är att det är något att kämpa emot och det spelar ingen roll omdet är någon annan som pratar om det eller jag som upplever det. Svartsjukan är ett kulturellt betingat måste i den stereotypa kärleksrelationens uttryck av att begära den andra. Det kan fungera som något bekräftande, som en värdering av den andre, sålänge den håller sig inom givna ramar och inte överskrider det som inom en gängse uppfattning anses vara normalt. Samtidigt är det inget man skryter om, kanske hellre något man döljer, och när jag funderar över begreppets skamfulla baksida tänker jag attdet finns en möjlig förklaring inbäddad i det svenska språket. Till skillnad från norskans sjalusi heter det ju istället svartsjuka. Systerordet misunnelse motsvaras av svenskans avundsjuka. Rent språkligt gungar alltså en värdering i själva orden som anspelar på att det skulle röra sig om ett faktiskt sjukdomstillstånd. Efter att ha läst Per Buviks studie om svartsjukans uttryck i skönlitteraturen blir jag dock överbevisad om att denna språkliga skillnad mellan norskan och svenskan inte har haft någon större påverkan kring begreppets uttrycksformer och konsekvenser. Begärets gränslöshet i de historiska exemplen leder ofta till sjukdomstillstånd i form av psykiska kollapser som ren galenskap, men ju närmre vi kommer vår egen tids litteratur desto mer tar skammen form som svartsjukans ständiga följeslagare.

Evripides till Ernaux

Sjalusi uten grenser av Per Buvik, utgitt av Pax, 2016.

Redan på framsidan möts vi av den svartsjuka blicken. På omslaget stirrar Edvard Munchs konstverk «Sjalusi» från 1895. Detsvartsjuka ögat ligger i närbild och en naken kvinnokropp tillsammans med en annan man står i bakgrunden. Studien består vidare av nio delar där det inledande kapitlet ger en allmän ingång till begreppet svartsjuka och dess historiska betydelse. Sigmund Freud och den psykoanalytiska ingången till det mänskliga begärets gränslöshet tar dock det största utrymmet i anspråk, i inledningen såväl som genomgående för hela studien. Inledningen följs av åtta skönlitterära djupdykningar där exemplen sträcker sig från Evripides Medea till samtidsromanen L’Occupation av Annie Ernaux. Urvalet har baserats på exempelsom författaren menar behandlar fiktiva karaktärer drivna av en svartsjuka som överskrider regler i sina respektive samhällsnormer.

LES MER: Sykdommens litterære fremtreden • Seksualitetens inntog

Genom det tidsmässiga omfång som ges från antikens Grekland fram till vår egen samtid visar Buvik på svartsjukans universalism samtidigt som han också lyckas visa på dess ofta strängt kontextbundna uttryck. Generellt menar Buvik att svartsjukan har haft ett lägre anseende i kulturer och epoker som präglats av en individualistisk ideologi där den personliga lyckan står som högsta ideal. Utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv går universalismen bland annat att finna i begreppets kärleksaspekt, då det att älska en annan person ofta innebär en känsla av att inte kunna existera utan den personen. Svartsjukan inträder när en tredje instans hotar detta band, och oavsett om det är ett reellt hot eller en fantasifigur som blivit skapad ur ångesten för att bli lämnad, så resulterar den i Buviks litterära exempel i gränslösa beteenden oavsett samhällskontext.

Medeas hämnd

Dock är svartsjukans kontextbundna skillnader det mest intressanta i Sjalusi uten grenser. De tidsmässiga glappen som framträder mellan de litterära exemplen visar delvis på begreppets allmängiltighet, men samtidigt på kontextbundna uttrycksformer. Ett tydligt exempel är Medeas pompösa hämndaktion där hon mördar sina barn som det ultimata straffet för att ha blivit lämnad, övergiven och stadslös. Utifrån en starkt patriarkal samhällskontext blir Medeas hämnd, som en följd av denna förnedring och plågsamma svartsjuka, att förneka mannen hans söner och således möjligheten att föra sin släkt och makt vidare. Här ser vi alltså ett exempel på en brutal konsekvens av svartsjuka där den sårades hämndaktion är starkt tidsbunden.

Längtan efter kärlek

Sjalusi i hagen (1929/1930) av Edvard Munch. (Kilde: Wikimedia Commons)

Vidare kan vi göra en djupdykning i svartsjukan hos Marcel Prousts huvudkaraktär i På spaning efter den tid som flytt. Här menar Buvik att Proust vrider på förhållandet mellan kärlek och svartsjuka genom att låta kärleken ha sin grund i en självcentrering. Berättarens narcissism skapar en avgrund mellan fantasi och verklighet och utvecklar sig inte sällan till ren paranoia. Den sexuella aspekten är också nedtonad, och det är viktigare för berättaren att psykiskt härska över sin älskade istället för att äga henne fysiskt. Buvik menar att denna svartsjuka bottnar i en extrem rädsla för att bli lämnad samtidigt som den mer eller mindre utgör ett perverterat uttryck för längtan efter kärlek. Här drar han kopplingar till den «romantiske kjærlighetsoppfattningen» som han menar är rådande för vårt eget kulturella sammanhang. Den innebär ett ideal där kärleken motsvaras av en sammansmältning av två medvetanden. En slags fusion som hamnar i konflikt med verkligheten då den också innebär en närmast total besittelse av någon annans tankar och känslor. Berättaren drivs också främst av en possessiv svartsjuka framför känslor som begär och kärlek. Enligt Buvik är svartsjukan i detta fall en så stor besatthet att den suddar ut alla gränser mellan närvaro, frånvaro, nutid och dåtid. Det kanske mest anmärkningsvärda hos Prousts berättare är att svartsjukan i detta fall är så pass gränslös att den inte ens upphör när objektet för de destruktiva känslorna dör.

Den postmoderna livssituationen

I den norska samtidsromanen Om bare av Vigdis Hjorth skildras till skillnad från Proust en svartsjuka som är starkt sexuellt förknippad. Problemen är till skillnad från tidigare exempel knutna till den känslomässiga och ömsesidiga kärleken i relation till en individualistisk ideologi. Buvik menar att romanen lyfter sex som det viktigaste bandet i den postmoderna relationen eftersom äktenskapet har blivit överflödigt. Det väsentliga här är alltså att sex fungerar som kärlekens främsta paketering och att relationen ska vara lätt att ta sig ur om kärleken svalnar eller försvinner. Huvudkaraktärerna i boken lever båda i andra äktenskap och inleder en relation under en passionerad förälskelse. Även om karaktärerna lever i en modern samhällskontext är deras respektive svartsjuka fortfarande mycket könsstereotyp. Mannen går in i ett kraftigt kontrollbehov, samtidigt som han själv har flera sexuella förbindelser vid sidan av, och kvinnan är mer upptagen av att kunna bygga en stabil relation. Hon är alltså i större utsträckning ett offer för den «romantiske kjærlighetsopfatningen» samtidigt som hon är en kvinnlig representant för den postmoderna livssituationen. Enligt Buvik befinner hon sig därför i en slitning mellan en tid som är präglad av individualitet och frihet samtidigt som hon upplever ett hot om känslomässig ensamhet.

LES MER: Munch maler Nietzsche • Lykkens stillstand

Äktenskapet spelar dock en central roll i William Shakespeares Othello. Huvudkaraktären drivs av en svartsjuka skapad av ett sammanhang där en hustrus otrohet framstår som den värsta kränkningen. Othello går igenom samtliga stadier av misstro, tvivel och överbevisning. När han slutligen hamnar i ett fullständigt vanvett tar han både livet av den älskade och sig själv.

En av undersökningens slutsatser är att svartsjukan, rent historiskt, har gått från att vara en öppen angelägenhet och således även något allmänt accepterat, till att istället bli något högst personligt, och därmed mer skambelagt. Kontrasten mellan Medeas pompösa hämndaktion där hon mördar sina barn utgör också en avgrundsdjup kontrast till huvudpersonen i L’Occupation av Annie Ernaux som själv har valt att avsluta sin relation och sedan fylls av ambivalens och svartsjuka. Buvik visar på hur svartsjuka fungerar som något djupt existentiellt i den grundläggande ångesten över ensamhet och rädslan att bli övergiven, och ju närmre vi kommer vår egen samtid, desto mer genererar den känslor av ambivalens och dubbelmoral. I vår samtid visar Buvik hur den postmoderna livssituationens grundpelare i individualism, frihet och oberoende gör rädslan för emotionell ensamhet till svartsjukans inkörsport. Detta utgör också en skarp kontrast mot den svartsjuka som uppstår i de tvångs- och förnuftsäktenskap som både Amalie Skram i Forraadt och Marcel Proust skildrar. Där ser vi istället exempel på hur 1800-talets Norge och sekelskiftets Paris styrs av en stark patriarkal struktur som mynnar ut i katastrofala konsekvenser av självmord, totalt kontrollbehov och besatthet.

Den «manliga» svartsjukan

Sjalusi (1895) av Edvard Munch. (Kilde: Wikimedia Commons)

En patriarkal problematik ligger i bakgrunden för ett flertal av de skönlitterära undersökningsobjekten. Vidare lyfts denna problematik som en teoretisk ingång till undersökningen. Den kopplas ofta samman med ett starkt kontrollbehov hos de karaktärer som uppvisar en stereotypt «manlig» svartsjuka, som faktiskt sträcker sig från Othello och in i samtiden. Som en motpol till detta presenteras just den romantiska kärleksideologin där författaren lyfter fram forskning som visar på hur kvinnor ofta styrs av en bild där samlivet med en utvald man är den enda möjligheten att skapa en meningsfull tillvaro. Vidare kan man säga att oavsett om det handlar om ett patriarkalt kontrollbehov, eller den romantiska kärleksideologin i sin yttersta konsekvens, så möts båda perspektiven till sist i liknande gränslösa beteenden och handlingar. Det tydligaste exemplet på detta återfinns i romanen Om bare av Vigdis Hjorth .

Även om Buvik använder flera teoretiska ingångar i studien så är det framförallt den freudianska vålnaden som vandrar troget mellan sidorna. I någon mån problematiserar han teorierna men visar samtidigt själv på en freudiansk utgångspunkt när han skriver:

Mer generelt minner sjalusien oss om at livet bare overfladisk er rasjonelt, trygt og velordnet. Under overflaten ulmer det ukontrollerbare følelser som under gitte omstendigheter bryter ut og avdekker menneskets angst og hjelpeløshet på den ene side og iboende destruktive tendenser på den annen side.

Freud är i allra högsta grad tacksam att tillämpa på materialet och teorierna lyfter fram många intressanta slutsatser. Däremot tillåts just dessa utgångspunkter ta lite väl mycket utrymme i undersökningen. Jag blir exempelvis inte helt övertygad av kopplingen till undertryckt homosexualitet i svartsjukan hos Shakespeares Othello. Vidare förhåller jag mig också skeptisk till Buviks spekulationer om Marcel Prousts faktiska perspektiv på svartsjuka då det är problematiskt att utläsa en faktisk hållning hos författaren baserat på ett skönlitterärt underlag.

Freudiansk ficklampa

Freuds egna undersökningar av det mänskliga beteendet hade ofta kopplingar till skönlitteraturen. På ett liknande sätt undersöker Buvik i denna studie hur svartsjukans form och uttryck både fungerat som något beständigt och högst kontextbundet utifrån ett urval av litteraturhistorien. Med en freudiansk ficklampa kastar han ett sken på den fragila gränsen mellan begär och galenskap där kärleken omvandlas till ett skambelagt sjukdomstillstånd.

MER OM FREUD: Freuds spekulasjoner • Freuds fantasibegrep

Sjalusi uten grenser visar på hur det patriarkala begäret som ter sig som en självklarhet i en historisk kontext också möjliggörs i ett postmodernt samhälle. På ett liknande sätt återkommer den romantiska kärleksideologin genom de historiska exemplen. Studien vinner på det rent tidmässigt breda innehållet och omfånget ger en intressant ingång till den gränslösa svartsjukan.

Inte minst visar Buvik på hur en grundläggande mänsklig ångest baserad på rädslan för ensamhet kan luckra upp gränsdragningar i olika kulturella normer. En djupdykning i skönlitteraturen blir ett ypperligt sätt att belysa de mänskliga drifternas baksidor.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *