Psykoanalytikern som detektiv

Foto av Andre Bjerke ca. 1954. (Kilde flickr/Nasjonalbiblioteket)

ESSAY: Andréa Ager-Hanssen undersöker psykoanalysens intåg i den norska kriminalromanen. Vad händer när den klassiska detektivfiguren utgörs av en psykoanalytiker och hur påverkar det bilden av mördaren?

Andréa Ager-Hanssen har en masterexamen i litteraturvetenskap och studerar konstnärligt skrivande på folkhögskolan i Angered.

Den 27 april 1941 skickades ett brev till förläggaren Mads Nygaard. Brevet, som skickades tillsammans med manuset till en kriminalroman, saknade underskrift och författaren bad uttryckligen förlaget att använda pseudonym vid eventuell publicering. I brevet stod det att boken skulle betraktas som ett experiment, författaren hade gett sig själv uppdraget att skapa en ny typ av kriminallitteratur där en kriminalgåta konstruerades i ljuset av den moderna psykologin. Författaren skrev att om boken var värdig utgivning skulle den publiceras under pseudonymen Bernhard Borge.

De dødes tjern (Foto: Andréa Ager-Hanssen)

Brevet skickades av André Bjerke, då 23 år gammal, som föregående år hade gjort sig ett namn inom poesin med diktsamlingen Syngende Jord (1940). I pressen beskrevs han som en arvtagare av Herman Wildenvey, Arnulf Øverland och Olaf Bull. Som poet hyllades han för sin traditionella stil och formsäkerhet. Som kriminalförfattare var ju däremot ambitionen den motsatta och den förnyande ambitionen skulle visa sig handla om psykoanalysen som ett kriminallitterärt verktyg.

Det kan tyckas anmärkningsvärt att en hyllad konservativ lyriker, året efter en uppmärksammad debut, skulle välja att ägna sig åt kriminalgenren, en genre av betydligt lägre status. Författaren och journalisten Bjørn Carling har menat att Bjerkes fascination för kriminalgenren torde ha sin grund i det faktum att en kriminalroman förutsätter förmågan att konstruera en komplicerad handling med närmast matematisk precision. På grund av sin stränga formbundenhet tilltalade den därför kanske en lyriker som visat stor uppskattning för den bundna formen, och det faktum att den bundna formen i kriminalromanen även kunde kombineras med en viss lekfullhet. Samtidigt ska vi inte heller glömma att författaren genom sin pseudonym också distanserade sig från genren. Men genrens låga status är intressant ur flera perspektiv. Manuset skulle komma att ges ut under titeln Nattmennesket (1941) mitt under de rasande ockupationsåren. Att även De dødes tjern som utgavs följande år kunde passera obemärkta förbi den nazistiska ockupationsmaktens censur är i sig uppseendeväckande. Freuds psykoanalys betraktades som en judisk livsåskådning och därför som politiskt suspekt. Vidare refererar Bjerke i romanerna uttryckligen till ”nazisternas bokbål” och det förekommer också tydliga referenser till de nödställda krigsåren. En möjlig förklaring till att böckerna passerade censurens radar, menar litteraturprofessorn Willy Dahl, är att genren på grund av dess status betraktades som mer ”ofarlig” än annan litteratur och att det därför inte gallrats lika hårt i utgivningen.

En annorlunda detektiv

I både Nattmennesket och De dødes tjern fungerar psykoanalytikern Kai Bugge som böckernas detektiv. Han beskriver sin egen roll på följande vis:

Det vil si egentlig er jeg allerede detektiv i mitt yrke som psykoanalytiker. Jeg står ved enhver ny pasient så å si overfor et kriminalmysterium; det er med dette mennesket skjedd noe utillatelig, noe kriminelt, om man vil: en slags forbrytelse mot sjelen. Min oppgave er å oppklare denne forbrytelsen; jeg må samle materiale, skaffe indisier, forsøke å rekonstruere fortiden. (Nattmennesket, 2009, s.19.)

Men sökandet efter svar handlar sällan om fotspår och fingeravtryck. När Bugge pratar om att samla material syftar han på det mänskliga psyket, och i likhet med många klassiska pusseldeckare avslutas böckerna med ett specialnummer där detektiven avslöjar sina arbetsmetoder med vilka han lyckats uppklara samtliga gåtor under berättelsens gång. I likhet med de klassiska detektivfigurerna hos Agatha Christie uppmärksammar även Bjerkes detektiv det sociala spelet mellan böckernas olika karaktärer. Bugge menar dock själv att det som skiljer honom från andra detektiver är ett fördjupat intresse för just detta.Om motivet hos Christie visar sig vara exempelvis svartsjuka är det för Bugge en otillräcklig förklaring. Om motivet till ytan handlar om svartsjuka menar han att en svartsjuka som leder till mord också härrör från en rad andra komplex vars rötter ofta återfinns i barndomen. Enligt Bjerkes detektiv handlar mord aldrig om tillfälligheter, under ytan finns det alltid ett nödtvunget begär sprunget ur mördarens egen förvridna logik.

Bugge riktar stark kritik mot den rationella och empiriska detektiv som vi kan se exempel på hos bland annat Arthur Conan Doyle. Denna typ av detektivarbete menar han envisas med att konsekvent se ”tingene utenfra istedenfor innenfra” och därför bortse helt från den psykologiska betydelsen. Samtidigt företräder Bjerkes detektiv en gren av den ”moderna psykologin” som på denna tid i Norge betraktades som något ytterst rationellt.

Psykoanalysen i Norge

Det råder olika uppfattning om när psykoanalysen infördes i Norge, men Leif Longum skriver bland annat i Drømmen om det frie menneske (1986) att den freudianska psykoanalysen började sprida sig på allvar i den norska offentligheten mellan 1922 och 1927. Här spelade psykologiprofessorn Harald Schjelderup en stor roll genom sin breda och systematiska presentation av Freuds psykoanalys i två artiklar i tidskriften Samtiden som följdes av boken Det underbevisste (1925). I slutet av 20-talet utgavs också den första norska översättningen av Freud, Forelesninger til innføring i psykoanalysen (1929). Longum menar att det är först efter Schjelderups bidrag som psykoanalysen får ett stabilt fotfäste i den allmänna kulturdebatten i tidningar och tidsskrifter.

Sigmund Freud med sigar. (Kilde: Wikimedia commons)

Men Bjerkes bidrag till kriminalgenren har däremot haft betydelse ur folkbildningsmässig synpunkt, för även om psykoanalysen slagit rot i den norska kulturdebatten under slutet av 20-talet menar Willy Dahl att den endast var tillgänglig för ett fåtal intellektuella och litterärt engagerade personer. Dahl problematiserar den norska litteraturhistorieskrivningen som han menar lyfter fram psykoanalysens roll som central för hela det litterära Norge under 1930-talet. En uppfattning som enligt honom inte innefattade allmänheten hos vilka fenomenet fortfarande var relativt okänt. I mottagandet av Nattmennesket och De dødes tjern betonar recensenterna delvis det nyskapande i att använda psykoanalysen som ett medel för efterforskning, men även hur författarens kunskap inom ämnet bidrog till att upplysa läsaren om psykoanalysen på ett lättillgängligt sätt. Bjerkes ambition att förnya kriminallitteraturen fick därmed också en effekt av att popularisera Freuds teorier när de vandrade in i folks vardagsrum.

Den dominerande receptionen av Freud i Norge var bilden av den rationella tänkaren. I artikeln ”Psykoanalysen og norsk litteratur i mellomkrigsårene” beskriver litteraturhistorikern Philip Houm mottagandet i Norge som en motpol till andra ”missförstådda” uppfattningar av psykoanalysens teorier. Bland de ivrigaste freudianerna i Norge, med namn som Sigurd Hoel, var de allra flesta enligt Houm utpräglade rationalister. ”Missförstånden” utgjordes bland annat av riktningar som surrealism och vitalism, där det undermedvetna betraktades som en kraftkälla i sig och inte något att behärska och tygla. Istället för att på ett rationellt vis erkänna och kontrollera det undermedvetna önskade surrealisterna istället att använda det undermedvetnas logik i det konstnärliga arbetet. Där kunde bland annat den fria associationen användas som medel att nå den ”sanna” konsten. Något förenklat kan man alltså säga att surrealisterna strävade efter ett ocensurerat uttryck av det undermedvetna där målet var att nå det som dolde sig bakom det rationella förnuftet.

Att denna typ av reception var ovanlig i Norge menar Houm kan bero på det faktum att psykoanalysen kom sent till landet. Det är dock anmärkningsvärt att båda riktningarna betonar frigörelse men med helt olika medel. Hos surrealisterna användes krafterna från det undermedvetna för att göra upp med det kuvande förnuftet och det rationella, samtidigt som den rationalistiska receptionen handlade om att frigöra sig från de undermedvetna krafterna med hjälp av förnuftet.

Psykoanalysen och den norska modernismen

Skjult mønster (Foto: Andréa Ager-Hanssen)

I takt med att psykoanalysens popularitet växte influerade den även det litterära landskapet. Flera författare började själva gå i analys och använde sig av den som inspiration på ett konstnärligt plan. Psykoanalysen sades öppna för en ny människosyn som lyfte upp tidigare omedvetna och irrationella konflikter till ytan. Kopplingar till en viss gren inom modernismen förekommer också. I den norska Tungetaledebatten på mitten av 50-talet, resultatet av en polemik som uppstått kring lyrikens utformning och primära uppgifter, diskuterades modernismens inflytande på den norska litteraturen. Bjerke antog, intressant nog, en motståndsposition och beskrev en av de mest uppmärksammade diktsamlingarna under denna tid som ”en modernistisk form-nevrose”. Författaren och diktaren Claes Gill uttalade sig till dess försvar och menade att det inte nödvändigtvis var formen som skiljde modernisterna från andra diktare, utan det faktum att de följde en annan logik än den rationella och traditionella. Deras bildspråk baserades på en associativ grund, menade han, där läsaren var tvungen att acceptera en rörelse över traditionella gränsdragningar. Modernismen godtog alltså ingen absolut gränsdragning mellan den empiriska verkligheten och det irrationella. I Norsk litterær modernisme skriver författarna John Brumo och Sissel Furuseth att den modernistiska texten rent tematiskt ofta präglades av främmandegöring, en metafysisk saknad efter Gud och upplevelsen av ett splittrat jag. I detta avseende finns ju också en tydlig koppling till Freuds psykoanalytiska idéer om medvetandets olika nivåer. En idé som skildras i sin ytterligaste form i Bjerkes kriminalromaner.

Psykoanalysens inträde i kriminalromanen kan innan 1940-talet och Nattmennesket på sin höjd definieras som en svag tendens. Exempel är bland annat Torolf Elsters Muren (1936), skriven under pseudonymen Hans Brückenberg, och Storhertuginnen av Speilsalen (1931), skriven av Sven Elvestad under pseudonymen Stein Riverton. Men i dessa exempel kan psykoanalysen endast betraktas som mycket vag. Det är först när Bjerkes detektiv Kai Bugge kliver in på banan som psykoanalysen får ett stabilt fotfäste i den norska kriminalromanen.

MER OM FREUD: Freuds fantasibegrepFreuds spekulasjoner

André Bjerke skrev tre kriminalromaner där psykoanalysen spelade en avgörande roll. Utöver Nattmennesket och De dødes tjern kom han några år senare även att ge ut Skjult mønster (1950). Vi denna tid menar Willy Dahl att Bjerke hade satt ett djupt spår i genren, enligt honom förekommer Freud i var och varannan kriminalroman under åren runt 1950. Skjult mønster skiljer sig dock avsevärt från de två andra romanerna, då den både formmässigt och innehållsmässigt avviker från den traditionella kriminalromanen. Författaren själv beskrev boken som en ”skönlitterär thriller”. Den innehåller dock i allra högsta grad psykoanalysen som lösningsmodell och Kai Bugge har en liten men mycket avgörande roll. Här skruvas dock förklaringsmodellen åt ytterligare än i de två tidigare kriminalromanerna. Läser man den mot bakgrund av Bjerkes ställningstagande i Tungetaledebatten några år senare är det faktiskt inte helt omöjligt att läsa Skjult mønster som en parodiering av den modernistiska tematiken.

Den rationella detektivens födelse

För att kunna placera in Kai Bugge i ett historiskt perspektiv kan vi gå tillbaka till det exempel som brukar omtalas som den moderna detektivberättelsens födelse. Författaren Edgar Allan Poe benämnde själv sina kriminalnoveller, den första utgiven 1841, som ”tales of ratiocination” och detektiven C. Auguste Dupin baserade sina antaganden på empiriska slutledningar i kombination med en stark intuition och tolkningsförmåga. Det är dock först i Conan Doyles berättelser om Sherlock Holmes som kombinationen av rationalism och empiri får sitt verkliga genomslag i kriminalgenren. I Agatha Christies pusseldeckare finner vi bland annat detektiverna Hercule Poirot och Miss Marple som förvaltar samma arbetssätt men kombinerar det med att ständigt uppmärksamma detaljer i det sociala spelet.

LES OGSÅ: Forstandens rettshistorieRasjonalitet og objektivitet

Den rationella detektivens metod har sannolikt sin grund i det sammanhang som kriminalromanen växer fram i. Kim Toft Hansen understryker i Mord og metafysik modernitetens konsekvenser som avgörande för kriminalromanens ramverk. En vanlig utgångspunkt är enligt honom att kriminalgenren betraktas som en kulturprodukt av det moderna samhället. I ett sammanhang där människan började betraktas som mer autonom och ansvarig för sina handlingar växte också en ny syn på skuld fram. Något som stod i relation till den moderna efterforskningen byggd på empiri och rationell slutledning. I och med att den rationella detektiven och den autonoma brottslingen växer fram som bärande element för kriminalromanen minskar också utrymmet för övernaturliga inslag. I relation till de klassiska genrereglerna kan en kriminalroman endast anspela på övernaturliga eller metafysiska inslag. När lösningen presenteras bör det dock inte kvarstå några oklarheter kring huruvida något saknar en rationell förklaring.

Kai Bugge som detektiv

Nycklarna till Kai Bugges metoder utgörs bland annat av symboltolkning, drömtydningar och felsägningar. Pusslet ges en rationell klädedräkt när Bugge i slutet av berättelserna tecknar sammanhang och slutledningar i logisk följd. Det finns dock något i Bjerkes användning av psykoanalysen som rymmer något mer komplext än en symbol för det enbart rationella. Björn Carling har skrivit att Nattmennesket och De dødes tjern rör sig mellan olika förklaringsmodeller där Nattmennesket rör sig mellan det materiella och det psykologiska. I De dødes tjern menar han att det införs en tredje konstruktion: Möjligheten till en övernaturlig förklaringsmodell.

Bilde fra filmatiseringen av De dødes tjern fra 1958. (Kilde: Wikimedia commons)

Det är intressant att Bugge själv uttrycker sig så kritiskt mot den klassiska rationella detektiven. Flera forskare har nämligen uppmärksammat likheten mellan den traditionella detektivfiguren och psykoanalytikern. Teoretikern Jan Thompson har skrivit att det finns en påfallande likhet i detektivens och psykoanalytikerns arbetssätt, som även Kai Bugge själv betonar i Nattmennesket. Thompson menar att den främsta likheten ligger i att förståelsen av ett fenomen grundar sig i klarläggandet av dolda mönster. Att låta detektiven ta form som psykoanalytiker kan därför, från författarens sida, betraktas som ett sätt att undersöka den ”ultimata” rationella detektiven, samtidigt som den ifrågasätter den arbetsmetod som i Bjerkes böcker beskrivs som förenklad. Även det faktum att De dødes tjern vandrar i gränslandet till den övernaturliga förklaringen visar att författaren på flera sätt leker med genrereglerna för den klassiska detektivromanen.

En psykoanalytisk blick på mördaren

Med en psykoanalytisk detektiv händer förstås också något med bilden av mördaren. Mot bakgrund av det sammanhang som den västerländska detektivromanen växer fram i, där människan ses som autonom och i stånd att ta ansvar för sina handlingar, bidrar psykoanalysen i detta fall till att problematisera frågan om skuld och ansvar. I den nutida kriminalromanen ges mördarens psyke ofta en stor betydelse, ofta finns en till synes komplex bakgrund som manat fram brottet. Det är ju inte heller ovanligt att läsaren ges en direkt inblick i mördarens egen röst och perspektiv. På 1940-talet hade däremot den klassiska pusseldeckaren länge dominerat mycket av utgivningen och det hörde till ovanligheten att skildra mördarens psyke på ett närgående plan. Genom att införa psykoanalysen i genren skapade Bjerke alltså en trend som vi kan se lever kvar än idag.

Mördarna i Bjerkes romaner, även huvudkaraktären i Skjult mønster som räddas från sin egen neuros innan hon hinner mörda, drivs alla av en determinism som står utanför deras egen vilja och förmåga att motarbeta. På grund av komplicerade händelser i barndomen och förtryckta känsloliv reagerar karaktärerna med en splittring och människans dubbla natur fungerar således som ett genomgående tema. Mördarna agerar alltså på ett undermedvetet plan i sin ”nattmänniska”. Handlingarna är genomtänkta och förhåller sig rationellt till en egensnickrad skev logik. Men eftersom jaget är splittrat är de samtidigt ”i vaket tillstånd” omedvetna om de krafter och komplex som driver dem. På så sätt fungerar mördarna som sina egna fångar och kan i egentlig mening inte själva styra sina handlingar. Den psykoanalytiska uppfattningen om det mänskliga psyket som André Bjerke skildrar i sina kriminalromaner implicerar alltså att människan inte längre kan betraktas som rakt igenom autonom. Därför kompliceras frågan om skuld och ansvar, neuroserna har ju formats av kringliggande faktorer som mördaren inte själv kunnat styra över.

Samtidigt som Bjerke bevarar många delar av den klassiska kriminalromanen och drar den rationella detektiven till sin extrema spets, lyckas han också ifrågasätta just detta och luckra upp gränserna kring frågan om det rationella, skuld och ansvar. I och med att den psykoanalytiska detektiven gör entré i den norska kriminalromanen förändras också synen på mördaren. Om man drar det till sin ytterlighet kan man hävda att Bjerkes mördare ifrågasätter modernitetens människosyn där människan fungerar som autonom, i stånd att ta ansvar för sina handlingar. Läser man kriminalromanerna ur ett sådant perspektiv är min enda slutsats följande:

Den enda skuld vi kan pålägga mördarna är det faktum att de inte har gått i psykoanalys.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *