Feministiska utopier

Christine de Pisan presenterer sin bok til dronning Isabella av Bayern (1400-tallet). (Kilde: Wikimedia commons)

AKTUELT: Hvilken framtid har den feministiske filosofien, og hvilke muligheter har den til å påvirke resten av universitetsfilosofien? Johanna Sjöstedt rapporterer fra konferansen Feminist Utopias som ble avholdt på Island 30. mars – 2. april i år.1

Av Johanna Sjöstedt

Under rubriken Feminist Utopias: Transforming philosophy samlades i månadsskiftet mellan mars och april ett 60-tal forskare och studenter från Europa, Asien och Nordamerika till konferens på Island. Symposiet var ett samarbete mellan forskningsprojektet ”Feminist philosophy: Transforming philosophy” vid Islands universitet och det treåriga nätverket ”Feminist philosophy: Time, history, and the transformation of thought” (2017-2019), som stöds av Nordiska ministerrådet. Syftet var att dryfta frågor om den feministiska filosofins framtid och undersöka dess möjligheter att reformera filosofin som universitetsämne, liksom att utforska utopiska inslag i feministisk tänkande i samtida och historiskt perspektiv.

Konferensen var uppdelad i två delar. Den första dagen tillbringades vid Islands Universitet i Reykjavík, där fyra inbjudna forskare: professorerna i filosofi Alison Jaggar och Nancy Bauer, tillsammans med lektorerna Kristie Dotson och Willow Verkerk, höll föreläsningar, både för deltagarna i konferensen och för intresserade studenter och lärare vid universitet. Professor Sigríður Þorgeirsdóttir och forskaren Eyja Margrét Brynjarsdóttir inledde och avslutade dagen. Därefter tog sig hela sällskapet vidare till den lilla orten Skálholt, belägen drygt 80 km öster om Reykjavík. Under tre dagar genomfördes där en workshop med presentationer från deltagarna, blandat med gruppdiskussioner och exkursioner. Själv deltog jag i egenskap av koordinator för det ena nätverket som arrangerade konferensen. Nedan följer mina reflektioner.

LES OGSÅ: Kvinnefrigjøringens tragedieFridom eller eigedom?

Utopin: Ett rum för tänkande

Innan jag går in i de ämnen och frågeställningar som diskuterades under dagarna på Island vill jag emellertid rikta fokus mot konferensens tema. Vad är en utopi? Hur har begreppet definierats historiskt? Vad har utopier med feministisk filosofi att göra? Den som myntade termen ’utopi’ var den engelske statsmannen Thomas More (1478-1535) i skriften Utopia (1516). More skapade ordet med hjälp av den grekiska negationen ou och topos, som betyder plats. Samtidigt knöt More ou till grekiskans eu, ’god’, och Utopia var därmed en god och lycklig plats som inte kunde placeras på någon karta. Utopibegreppet aktualiserar frågor om både tid och rum. Om Mores text betonade det rumsliga, skiftar utopin under 1700-talet dimensioner. Från att ha varit förlagd till ett ingenstans, blir den nu snarare placerad i en annan tid, framtiden.

Inom utopiforskningen talas det om utopins dubbla ansikte. Idéhistorikern Sylvia Määttä menar att en utopi är en möjlig värld som skiljer sig från den innevarande i vissa bestämda avseenden. Den pekar ut den rådande världens tillfälliga karaktär och skapar en diskurs som möjliggör både kritik och konstruktionen av en annan värld.2 Definierat på detta sätt framstår feminismen som utopisk per definition. Vad är feminismen om inte en rörelse som identifierar tillkortakommanden i den nuvarande ordningen och pekar ut möjligheter till andra sätt att leva? Mycket riktigt har flera historiska texter som senare uppfattats som feministiska ett utopiskt drag. Christine de Pizans (1363-1430) klassiska allegori Kvinnostaden (1405), som kan beskrivas som en feministisk utopi avant la lettre, formulerar visionen om en plats där kvinnors ära återupprättas och där en filosofisk gemenskap för kvinnor kan råda:

[F]ör att alla damer och modiga kvinnor i framtiden ska ha en fristad och ett försvar mot alla angrepp som de så länge har varit utsatta för [—] har vi tre höga fruar som du ser här kommit till dig, rörda till medkänsla, för att förkunna skapandet av en fästning i form av en mäktigt murad och välbyggd stad som det är bestämt att du ska grunda, med vårt råd och vår hjälp, och där ingen får bo utom skaran av berömda och berömvärda damer och kvinnor.3

En illustration ur boken prydde konferensens affisch och visar dels Christine i sin studiekammare tillsammans med de tre visa damerna och dels när hon med deras hjälp bygger muren till kvinnostaden.

La Cité des Dames (1400-tallet). (Kilde: Wikimedia Commons)

Exemplet Kvinnostaden visar en sammanflätning mellan feminism, filosofi och fantasi, samtidigt som texten väcker frågor om kvinnlig identitet och inklusion och exklusion i en feministisk gemenskap. Dessa teman återkom i olika former under konferensen, till exempel i Rebecca Gutwalds presentation, som framhöll fantasin och det utopiska som en viktig aspekt i politisk filosofi och hos Carol Hay, som undersökte möjligheterna till feministisk solidaritet mellan kvinnor i ljuset av de senaste decenniernas debatt om intersektionalitet. 

LES OGSÅ: Feminisme i middelalderen

Frihet eller kärlek?

Blue bird av Joseph DeCamp (ca. 1919). (Kilde: Wikimedia commons)

Under dagarna i Skálholt förhöll sig flera presentationer till historiskt material. Mirjam Hinrikus gjorde en läsning av den estniske författaren A.H. Tammsaare, medan Penny Weiss diskuterade synen på barndomen i en rad feministiska utopier, bland annat den amerikanska feministen Charlotte Perkins Gilmans texter från början av 1900-talet. Under titeln ”The Duchesse de Montpensier and the Dystopia of Marriage” presenterade Susanne Seedhar sitt och Julie Walsh arbete med en brevväxling mellan två franska adelsdamer under 1600-talet. Materialet presenterar en vision om kvinnors frihet och en kritisk analys av äktenskapet, författad av två kvinnor som båda av olika skäl levde utan äkta män: Anne-Marie-Louise d’Orléans, grevinna av Montpensier, och Motteville, adelsdam vid franska hovet. Varken Montpensier eller Motteville anser att kvinnor kan vara fria eller jämlika inom äktenskapet. De använder sig av ord som ”fiende” för att beskriva män och uppfattar äktenskapet som en form av slaveri som gör kvinnor till offer. Däremot skiljer de sig åt i synen på om kärlek och sexualitet har en plats i det goda samhället. I Montpensiers utopi lever män och kvinnor i kyskhet åtskilda från varandra, medan Motteville menar att ett slikt ideal vore ouppnåeligt för de flesta, fast det möjligen kan fungera för en del. Diskussionen mynnar ut i frågan om suveränens förmåga att införa normer. Om människor styrs av en kapabel ledare, anser Montpensier, kommer de utan problem att avstå äktenskapet. Hon framhåller att friheten som kvinnor därmed skulle uppnå, kunde utgöra en anledning för dem att förbli ogifta.

Sreedhar och Walsh gör också paralleller till diskussioner om kärlek inom feministisk teori av senare datum. Även under 1800- och 1900-talen har feministiska tänkare uppfattat äktenskapet som förtryckande. En viktig skillnad är dock att de inte på samma sätt uppmanar kvinnor att avstå från sex och kärlek. Utopin är inte längre att leva i frihet utan sex och kärlek, istället har projektet omformulerats till att handla om fri kärlek och frihet inom äktenskapet.

Venus mellom Ceres og Bacchus av Hendrik Golzius (1590-tallet). (Kilde: Wikimedia commons)

Detta historiska exempel är en intressant fond till keynotetalaren Nancy Bauers arbete. I essän ”Pornutopia” analyserar Bauer samhället så som det framträder i pornografins perspektiv.4 I porrvärlden är alla medborgare sexuellt kompatibla med varandra; den som begär någon är också alltid begärd tillbaka och det finns inget utrymme för att någon skulle bli uttråkad eller inte vilja ha sex. Att tillfredsställa sig själv genom att våldföra sig på annan människa medför automatisk tillfredsställelse också för den andre. Det är en samhällsvision där förnuftet och begäret spjälkats från varandra och begäret givits fritt spelrum, som om en verklig utopi om mänsklig sexualitet skulle vara fristående från förnuft. Frågor om pornografi, våld och sexualitet diskuterades också i panelen ”Sex and violence” under konferensen. Återkommande teman i presentationerna var frågor om påtvingad tystnad och epistemisk orättvisa, som på olika sätt belyser kvinnors svårigheter att begripliggöra och berätta, inför sig själva och andra, om erfarenheter av sexuellt våld. Rosa Vince argumenterade för att porr som den ser ut idag tystar kvinnor, men avslutade sin presentation med att fråga om porr fortfarande skulle finnas i en utopisk värld. Hennes svar var jakande, men hon menade samtidigt att den skulle se annorlunda ut och istället lära människor vikten av samtycke och respekt för andras gränser.

Filosofins självbild

Ett centralt spörsmål som löpte genom flera presentationer under konferensen handlade om filosofin som institution och arbetet med att förändra ämnet. Kristie Dotsons keynotetal lyfte fram hur ambivalent positionen är för kvinnor och mer bestämt svarta kvinnor inom filosofin, där själva mångfaldsarbetets utformning i sig utgör ett problem.

Hon problematiserade också filosofins självbild, som hon menar grundar sig i trosföreställningar om 1) det reflekterande livets överlägsenhet, 2) tanken att filosofin förmår omfatta allt och 3) att filosofin helt och hållet är grundad i förnuftet. Dotson förstod detta som en form av ideologi, som förfrämligar alla som inte delar dessa uppfattningar; ”philosophy alienates the unbeliever”.

Hennes iakttagelse är intressant eftersom den pekar mot filosofins (o)förmåga till självkritik: Om filosofin ofta berömmer sig för att den ensam förmår ifrågasätta alltings grund, kan detta ifrågasättande också utsträckas till filosofin själv? Kan en problematisering av filosofins värde ha ett filosofiskt värde?

En viktig aspekt av Dotsons projekt handlade om att utmana den filosofiska ortodoxin genom att inte be om ursäkt för att inte tro på filosofins ideologi. Hon talade därför om ett ”lärande utan tillit”, en utsaga som blir särskilt intressant mot bakgrund av debatterna om trygga rum inom akademin. För Dotsons är målet inte att skapa trygga rum för kunskap, utan att i avsaknad av trygghet producera kunskap för förändring.

Även Naomi Scheman tog upp frågan om filosofins självbild. Hon diskuterade ”problemet med filosofiska problem” och framhöll att vad filosofin förstår som eviga spörsmål i själva verket är frågor som ställts av en specifik grupp människor i en specifik historisk och politisk kontext. Filosofin lurar sig själv när den bortser från detta faktum och sysselsätter sig därför med ”zombieproblem”; frågor som vägrar att dö, trots att de sammanhang där de var meningsfulla nu har försvunnit. Enligt Scheman är filosofin ”always already engaged” och bör därför sträva efter att undersöka vilka värden och projekt den är en del av, i synnerhet när den avsvär sig just detta engagemang.

Ett annat intressant tema som togs upp var feministisk kritik av filosofisk metodologi. I sin föreläsning framhöll pionjären inom amerikanska feministisk filosofi Alison Jaggar att idealteorin – som bland annat praktiseras av John Rawls – är nära sammankopplad med ett utopiskt tänkande. Hon problematiserade tre egenskaper hos idealteorin: 1) den erbjuder en vision av ett idealsamhälle som den tar som utgångspunkt och slutmål för filosofiskt tänkande och praktik, 2) metoden som används är filosofi från fåtöljen [armchair reflection] om hur den goda världen skulle gestalta sig och 3) epistemisk, etisk och politisk auktoritet förläggs till dem som definierar detta ideal. Jaggar menade att idealteorin är behäftad med en rad problem. Är idealteorin relevant? Kan den tackla verkliga orättvisor? Är det utopiska idealet möjligt att förverkliga? Och vilken är dess legitimitet? Har det utopiska idealet moralisk auktoritet för dem som måste efterfölja dess normer?

Om jag inledningsvis framkastade tanken att feminism och utopi är nära sammanflätade med varandra, beskriver Jaggar i det här fallet en snarast omvänd relation, där idealteorins sätt att inkorporera utopin i sin filosofiska metodologi uppfattas som oförenlig med feministiska syften.

Sammanfattningsvis erbjöd dagarna i Reykjavìk och Skàlholt på Island ett synnerligen produktivt forum för utbyte av tankar om den feministiska filosofins historia och framtid, filtrerade genom utopitemat. På konferensen fanns allt från professorer till masterstudenter, från tre olika världsdelar. Diskussionerna var intensiva, såväl under panelerna som under de samtal som ägde rum vid måltider, sena kvällar och i varmbadens hägn. I sitt välkomsttal den första dagen framhöll Sigríður Þorgeirsdóttir att en produktiv utopi bör tolkas som en dynamisk process för att föreställa sig något nytt. I efterhand slår det mig att dagarna på Island kan beskrivas just så.5

LES OGSÅ: Høydepunkter fra SkjervheimseminaretFagfilosofisk selvrefleksjon

Noter

1 Konferensens hemsida.
2 Sylvia, Määttä, Kön och evolution: Charlotte Perkins Gilmans feministiska utopier 1911-1916, Nora 1997, s. 8.

3 Christine de Pizan, Kvinnostaden, öv. Jens Nordenhök, Stockholm 2012 [1405], s. 32 f.

4  Nancy Bauer, How to do Things with Pornography, Cambridge, MA, 2015.

5 Feminist philosophy: Time, history, and the transformation of thought (2017-2019) är ett treårigt nätverk inom Nordiskt sommaruniversitet och stöds av Nordiska ministerrådet. Länk till mer information.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *