Ryss­lands historia som ett antal olika typer av imperier

Av Fyodor Alekseyev. (Kilde: Wikimedia commons)

BOKOMTALE: Finnes det ett eller flere russiske imperium? Kåre Johan Mjør diskuterer dette i sin bok Russiske Imperium

Per Månson, Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, ved Göteborgs Universitetet

Inledning: Forskning om det ryska imperiet

Makthavare och kommentatorer i väst har länge betraktat Ryssland som en expansionis­tisk stat. Ett stort och mestadels stängtland som styrs av själv­härskare med hjälp av en gigantisk armé och en lång historia av att invadera sina grannar leder lätt till en sådan slutsats. Men det är också sant, som ryssarna ofta hävdar, att Ryssland självt har varit utsatt för många inva­sio­ner genom århundradena och att en stor del av landets expansion har skett som en reaktion på åtgärder eller hot om sådana från andra makter.1 

En fråga som debatteras i dag är vad den nuvarande regimen i Ryssland avser med sin politik gentemot sina grannar, främst Ukraina, Georgien och de baltiska länderna. Här finns inom Rysslandsforskningen ett talesätt om att ”Ryssland utan Ukraina är en nationalstat, med Ukraina är landet ett imperium”. Frågan är inte bara aktuell i dag, den har diskuterats i olika perioder av både forskare och politiker, och i denna essä kommer frågan att behandlas utifrån en nyutkommen norsk bok om ”Russiske Imperium” [sic!].

Russiske imperium av Kåre Johan Mjør. (Cappelen Damm Akademisk: Oslo, 2017)

Det finns gott om historiska och samhällsvetenskapliga verk om Ryssland som ett imperium. En del av dessa handlar om det förrevolutio­nära Ryss­land, andra om sovjetepoken och ytterligare andra om det nuvarande post­kommunistiska Ryssland. Det finns forskare som analyserar hela den ryska historien som en enhetlig histo­ria om ett imperiums utveckling, trots att dess historia kan delas upp i skilda faser. Tre gånger har den ryska staten kollapsat: Först runt sekelskiftet 1500 under den så kal­la­de ”stora oredan” (smut­noe vremja) då den siste ättlingen i Rurikätten avled. Sedan 1917 då tsarväldet avskaffades efter tsaren abdikerat och ing­en ny tsar efter­trädde ho­nom, och slutligen 1991 då sovjetstaten upplöstes. Varje gång som den existe­ran­de sta­ten upp­lösts verkar det enligt dessa forskare som om de nya makt­havarna återupptagit byggandet av ett imperium.

De flesta böcker i ämnet kopplar dock imperiebegreppet främst till Tsarryssland. Uttrycket ”det ryska imperiet” blir då synonymt med den ryska stats­bildning som växte fram ur det lilla prinsdömet Moskva på 1300-talet, som sedan under de kommande århundradena utvid­gade sina gränser till att bli det till ytan största riket i världen innan det gick i graven 1917.2 Det är också vanligt att olika delar av Tsar­ryssland tas upp, alltifrån dess ursprung,3 över kortare eller längre perioder4 till impe­ri­ets upplösning i sam­band med första världskriget 1914 och revo­lu­tionen 1917.5 I vissa fall får begreppet impe­ri­um även beteckna Sovjetunionen. Då handlar det främst om ana­ly­ser av unionens upplös­ning 1991.6 Det finns dessutom ett antal böcker som kon­cent­re­rar sig på hur Sovjetunionen byggdes upp som en ny stat på 1920-talet med många olika folkslag inom sig. Här lyfts likheter och skillnader fram i relation till hur man i Tsar­ryss­land reglerade det mångkul­tu­rel­la impe­riet under olika epoker.7 Det finns slutligen litteratur som diskuterar även den nuvar­an­de ryska staten som ett imperium. Av naturliga skäl är de inte lika många som de som betraktar Tsarryssland eller Sovjetunionen som imperier, och detta synsätt lyfts mer fram i artiklar.8 De flesta böcker om det postkommu­nistiska Ryssland, speciellt efter 2000 då Vladimir Putin första gången valdes till pre­sident, sätter honom och hans eventuella imperiebyggande i centrum.9 

Det finns ett antal böcker som uppfattar alla faser i landets ut­veck­ling som en övergripande historia om ett imperiebygge. Frågan blir då varför de ryska härskarna i alla tider varit så ”imperialistiska”, om det ligger i ”den ryska folksjälen” eller om det finns andra orsaker. Den bok som recenseras i inled­nings­citatet till denna essä (se not 1) är ett bra exempel på hur en sådan fråga kan besvaras. Enligt LeDonne i The Grand Strategy of the Russian Empire, 1650-1831 är det de geografiska förutsättningar­na på den stora euro­asiatiska pla­tån, med dess fyra flodområden, som bestämt Rysslands imperia­lis­ti­s­ka utveckling. Att behärska dessa flodområden har varit ett strategiskt mål för de ryska härskarna, och från åtminstone 1500-talet har deras krig varit inriktade på att utvidga ”det ryska kärnlan­det” mot dessa flodsystem. De erövrade områdena har ut­veck­lats till ”perifera bosättningar” och det är i den ”interna dynamis­men i kärnområ­det som ursprunget till den ryska ex­pan­­­sionismen måste sökas” (ibid:347). Ryssland ligger där det ligger, ledarnas expan­sio­nistiska politik beror på geografin och på behovet av områden som skyddar kärnlandet. Detta var något som även Sovjetunionens ledare Stalin ansåg i samband med inför­livandet av Östeuropa i Sovjetimperiet efter andra världskriget.

MER OM RUSSLAND: Russisk fortid og fremtid  En panegyrisk Putinhyllning

Long­worth (2005) menar att de första härskarna i Moskva inte alls strävade efter att bygga ett imperium, ”snarare snubblade de in i ett” då turk­arna intog Konstantinopel 1453 och storprinsen i Moskva ”ärvde det bysan­tin­ska impe­ri­et” (ibid:68). Då blir den ortodoxa religionen drivkraften i imperie­byg­get med Mosk­va som ”det tredje Rom”. En annan analys jämför det tsar­ryska im­pe­riet med bolsjevikernas, och menar att det senare innebar en radikal brytning med det tidigare. Sovjetunionen skulle enligt Lenin vara en union av ”natio­naliteter” som fick utveckla sin egen kultur.

G. Quarenghi. «Views of Moscow and its Environs – Terem Palace in the Moscow Kremlin» (Kilde: Wikimedia commons)

En ny bok om ett gammalt imperium?

Denna inledning ska ses som en bakgrund till en del av de frågor som behandlas i forskningen om Rysslands status som ett imperium. Man kan givetvis också undra om det finns utrymme för ytterligare en bok på samma tema, näm­li­gen den bok som ska behandlas i resten av denna essä, Kåre Johan Mjørs på norska nyutkomna Russiske Imperium (2017). Låt mig direkt säga att denna bok är ett viktigt bidrag till forskningen om Rysslands utveckling som imperium. Mjør inte bara sammanfattar och systema­ti­se­rar en stor del av den tidigare forskningen, han har dessutom funnit en enkel och genial lösning på ett problem som många tidigare analyser av det ryska imperiet har brottats med. Eftersom Rysslands historia består av olika epoker eller ”faser” upp­står frågan om Ryss­lands härskare hela tiden har försökt att bygga ett imperium, eller om det främst har varit under en särskild period som detta har skett. Mjør förnekar inte att det funnits en ständigt närvarande ten­dens till att bygga ett imperium i rysk historia, men han menar att det är i grunden oli­ka typer av imperier det hand­lar om.

En intressant iakttagelse som Mjør gör är att det var ”først på 1990-talet at imperiet for alvor blei eit tema i russlandsforskinga. Ein milepæl i så måte var boka Russland als Vielvölkerreich av austerrikaren Andreas Kap­peler, som kom i 1992. Sidan har studiet av russiske imperium opplevd ein boom” (Mjør 2017:26)10 Givet­vis har det funnits böcker långt tidigare som använt begrep­pet ”imperium” om Ryss­land,11 men det är tydligt att de analyser som har publicerats de senaste tjugofem åren på ett helt annat sätt än tidigare gjort själva utvecklandet av det ryska imperiet till en huvudfråga.

En annan viktigt sak som Mjør gör i sin bok är att han försöker använde imperie­begreppet på ett neutralt historievetenskapligt sätt. Efter att ha gett en kort­fattad översikt över den nutida ryska och västerländska diskussionen i frågan om huru­vida Pu­tin försöker bygga ett nytt ryskt imperium – en fråga som även behandlas i ny rysk skön­litteratur och som blivit intensiv omdebatterad i väst efter kriget mot Georgien 2008 och annekteringen av Krim 2014 – deklarerar Mjør:

Så trass i at imperialisme er eit skjellsord og imperium ein politisk praksis, nyttar denne boka imperium som en ein nøytral, analytisk kategori, utan nega­ti­ve konnotasjonar i utgangspunktet. Dette er primært ei bok om russiske im­perium, ikkje russisk imperialisme, sjølv om imperialisme i tydinga ekspan­sjon og utbytting av andre sjølvsagt er ein viktig del av denne historia. Im­perium er likevel ikkje synonymt med imperialisme, men har ei vidare ty­ding. (Ibid:18)

Ett imperium – eller många?

Hur löser då Mjør problemet med huruvida Ryssland ”alltid” varit ett imperium eller ”bara” varit det under en viss fas av sin historia? Han gör det genom att analysera Ryss­lands historia som ett antal olika typer av imperier, som har haft olika grunder och in­riktningar, inte minst ifråga om den egna självförståelsen. Därmed kan Mjør både lyfta fram den långsiktiga historiska utvecklingen som inleds med att prins­dömet Moskva börjar lägga under sig andra prinsdömen i nordvästra Rus från 1300-ta­let och framåt och sedan erövrar tatarriket Kazan öster om Mosk­va­ryssland. I likhet med andra ryska imperieforskare menar Mjør att ”Då moskvovittane på 1500-talet erobrar Kazan, endrar denne ekspansjonshistoria karakter. Kazan låg austan­for området til austslavarane og Rjurik-dynastiet. Folket her snakka eit tyrkisk språk, hadde islam som religion og var i tillegg etterfølgjar av andre imperium: Kipsjak-khanatet, som i sin tur bygde på Mongolriket til Djengis Kahn (ibid:40). Här bör­jar enligt både Mjør och andra rysslandsforskare Rysslands ”verkliga” historia som ett imperium då man nu inte bara under­kuvade andra östslaviska folk, utan även ”främmande” folk som man tidigare själv hade varit underkuvade av.

”Eit ortodokst imperium”

Denna fas av Rysslands imperiehistoria kallar Mjør ”Eit ortodokst imperium (1550-1700)”.  Som namnet antyder spelar religionen en central roll i detta impe­ri­um, inte minst då Moskva blivit utnämnt till ”det tredje Rom” efter det att turkarna erövrat Konstantinopel 1453 och Moskva fick ”ärva” det bysantinska imperiet. I och med erövringen av Kazan kunde den ryske härskaren Ivan IV (”den förskräcklige”) även se sig som arvtagare till mongolernas imperium, och han var också den förste att låta sig krönas till tsar (kejsare eller khan) 1547. Det var dock inte bara tatarer som bodde i det område som erövrats, det fanns en mängd andra folkslag som bekämpade de ryska trup­perna och som gjorde det svårt att införliva de erövrade områden i Moskvariket. Även västerut expanderade Moskvaryssland under dessa århundraden. Här handlade den reli­giösa striden inte om den ortodoxa läran gentemot islam utan om kampen mot den ”tys­ka tron”, det vill säga den katolska kyrkan, främst representerad av Polen och senare av unionen mellan Polen och Litauen. En viktig roll i denna strid väster om Mosk­va­ryss­land spelade de stora grupper bönder som flytt undan livegenskapens införande till olika gräns­trakter. Många flydde till Ukraina – som ungefär bety­d­er ”gräns­trakter” – som kom att införlivas i det ortodoxa imperiet 1654 då kosackerna där ingick en allians med den ryska tsaren Alexej II för att de inte ville underordna sig den polska adeln och den katolska kyrkan.

Frelseren Kristus-katedralen i Moskva (Kilde: Wikimedia commons)

”Eit europeisk imperium”

Nästa fas i Rysslands imperiehistoria kallar Mjør ”Eit europeisk imperium (1700-1850)”. Här är det givetvis Peter den stores vändning mot Europa som är det cen­trala, med grundandet av St Petersburg 1703, flytten av huvudstaden dit 1712 och ut­ropandet av det ryska imperiet 1721 som viktiga hållpunkter. Efter avslutningen av det Stora nor­di­s­ka kriget mot Sverige med freden i Nystad 1721 framträder Ryssland inte bara som en lokal stormakt, utan som en av de viktigaste stormakterna i Europa. Under 1700-talet och in på 1800-talet ”identifiserte seg det russiske imperiet med Europa og søkte å modernisera seg i samsvar med førebildet” (ibid:67). Under Peter och hans efter­trä­dar­e fortsatte Ryssland att utvidgas åt alla håll; västerut erövrades Baltikum, Vitryssland och delar av östra Ukraina, söderut Krim och Kaukasus och sydöst stora delar av Central­asien. Genom detta fick Ryssland tillgång till ytterligare hamnar i Östersjön, Svar­ta och Kaspiska havet utöver tidigare hamnar i Vita havet och Stilla havet. Ryssland vän­de sig inte bara mot väst, under denna fas genomfördes en mängd reformer av stats­för­valt­ningen, militären, kyrkan och inom utbildningsväsendet som mer eller mindre in­spi­re­rades av andra europeiska länder. Under Peter och hans efterföljare uppfattades det samtida Ryssland enligt Mjør som ”eit nytt im­perium. Tidlegare hadde tsarens legitimitet lege nettopp i tsargenealogien; det som gjeld no, er staten og landet hans. ’Imperium’ for Peter tydde då heller ikkje først og fremst eit heterogent multietnisk samvelde, ei heller det (eine) kristne eller ortodokse imperiet, men er eit uttrykk for ekspansjon og ny­vun­nen internasjonal stormaktsstatus” (ibid:72). Som kronan på verket delas Polen upp under Katarina den stora, Finland erövras från Sverige 1809 och Napoleon besegras 1812. Ryssland under Alexander I och Nikolaj II är nu inte bara en stormakt i norra Europa el­ler en av många stormakter i Europa utan ett av väldens viktigaste imperier som täcker mer än en sjättedel av jordens yta.

”Eit nasjonalt imperium”

Den tredje fasen kallar Mjør ”Eit nasjonalt imperium (1850-1917)”. På ett liknande sätt som nationalismen efter den franska revolutionen blir en viktig politisk drivkraft i Europa ”når ideen om ein homogen nasjon også Russland på 1800-talet. […] Det som fram til no hadde vore imperiets fundament – tsardynastiet, autokratiet og organise­ringa [av samhället] i stender – blei ikkje avvikla, men supplert av ideen om na­sjonen som politisk og kulturell folkefelleskap” (ibid:128f). Utgångspunkten för denna fas är nederlaget i Krimkriget, som visade att Ryssland var efterblivet i förhål­lan­de till de segrande västmakterna England och Frankrike, och de därpå följande refor­mer­na under Alexander II. Den viktigaste reformen var avskaffandet av livegenskapen 1861, vilket medförde att målet blev att ”integrera den russiske nasjonen […] og over­vin­na splittinga mellom elite og masse, mellom høgkultur og folkekultur [som hade kän­ne­teck­nat den tidigare europeiska fasen]. Slike integrasjonsforsøk skulle også om­fat­ta ikkje-russiske område innanfor den russiske staten, både ideologisk og i praktisk politikk” (ibid).

MER OM RUSSLAND: Dostojevskij som filosof Nord som kulturelt avvik og essens

Det är mot denna bakgrund som vi enligt Mjør ska förstå de försök till russifiering av olika folkslag i det ryska imperiet som sker efter det att Polens uppror 1863 slagits ned med stor grymhet.  Men en omfattande russifiering ”i form av å innføra russisk språ­k og/eller russisk ortodoksi i ikkje-russiske/ikkje-ortodokse provinsar oppstår først med dei to siste tsarane, Alexander 3. og Nikolaj 2. På det tidspunktet hadde tanken om ein rus­sisk nasjon fått sterkt fotfeste i den russiske ålmenta” (ibid:134). Detta väckte givetvis motstånd bland de folkslag – polacker, ukrainare, vitryssar, finnar, judar, balter, georgier med flera – som utsattes för russifieringen.  Fram till revolutionerna 1905 och 1917 utkämpades denna strid mellan centrums försök att skapa ett enhetligt ”nationellt impe­rium” och de folk och delar av imperiet som tidigare hade tvingats till underkast­el­se och som nu mer och mer fråntogs möjligheten att uttrycka sin egen religion och sitt eget språk. Därmed uppstod ”ein motsetnad mellom imperiets tradisjonelle lojalitets­ide­ologi og den nye russiske nasjonalismen” (ibid:146) som inte kunde lösas inom ramen för det nationella imperiet och som ledde till explosionen 1917 och upplösningen av det gamla ryska tsarimperiet.

Ett sovjetisk imperium

Den provisoriska regeringen som bildades i mars 1917 var i princip motståndare till att ge olika delar av imperiet frihet, medan bolsjevikerna stod för alla folks rätt till själv­bestämmande. Efter det att bolsjevikerna tagit makten i Petrograd i oktober 1917 förklarade nation efter nation sig självständiga från Ryssland. I inbör­deskriget fick där­för den röda sidan stöd från delar av de som önskade självständighet eftersom den vita motsidan ville återupprätta det ryska imperiet, med eller utan tsar. Trots – eller kanske på grund av – det lyckades bolsjevikerna besegra sina motstån­dare och återta flera av de delar av det ryska imperiet som förklarat sig självständiga:

Tidleg på 1920-talet hadde såleis bolsjevikane makta å samla saman att ein stor del av Det russiske imperiet, som berre nokre år tidlegare såg ut til å ha gått i opp­løysing. Sto­re landområde, eit mangfald av nasjonalitetar og viktig industri i grense­områda skulle igjen styrast frå […] Moskva. Unntaka var Finland, dei tre baltiske statane, Polen og Bessarabia (Moldova). Tydde dette enkelt og greitt at bol­sjevikane hadde gjenoppretta Det russiske impe­ri­et i ei ny form? (Ibid:191)

­Denna fråga är enligt Mjør (och andra Rysslandsforskare) inte helt lätt av besvara. Prob­lemet är dels att bilden av Sovjetunionen som ett (ondsint) imperium är så allmänt ut­bredd, dels att relationerna mellan centrum (Moskva och/eller den ryska nationen) och periferierna ändrade karaktär under unionens knappt sjuttioåriga existens. I början var det tänkt att de nationer som mer eller mindre frivilligt anslöt sig till ”Unionen av Socia­lis­ti­s­ka Rådsrepubliker”12 skulle vara en inledning till en världsomfattande union av so­cialistiska republiker. De ryska, vitryska och ukrainska republikerna betraktades som mer utveck­lade och skulle därför bidra till att ”modernisera” de mindre utvecklade re­pub­li­ker­na, samtidigt som alla skulle få behålla sina nationella särdrag, sitt språk och sin kultur. Det är denna spänning mellan å ena sidan graden av modernitet (som bestämdes av kom­mu­nist­partiet i Moskva) och de ”fria” nationernas rätt till eget språk och kultur som utgör ett viktigt tema i kapitlet ”Eit sovjetisk imperium (1922-1991)”. I vissa faser fick lokala eliter och lokal kultur verka mera fritt, i andra faser tvingades nationerna un­der­kasta sig Moskva. Detta ledde ofta till våldsamma lokala motstånd, som i sin tur slogs till­baka med stor grymhet, spe­ci­ellt under Stalin. Med denna ”sjølvpålagde misjonen sin om å sivi­li­se­ra dei tilbakeståande [nationerna] i aust gjenn­om ein kulturrevolusjon blei det tydelig at Sovjet­unio­nen var eit imperium med kolo­ni­se­rande trekk. Det i utgangs­punk­tet avko­lo­ni­se­ra­nde, antiimperialistiske sovjetprosjektet greip her inn i kvar­dags­livet på ein måte det gam­le imperiet aldri hadde gjort” (ibid:213). Så blev det  tänkta ”antiimperialistiska” Sovjetriket ytterligare en i raden av ryska imperier.

 

Sovjetunionens flagg. (Kilde: Wikimedia commons)

En viktig faktor, som både pekar framåt mot 1930-talets utrensningar, etnis­ka mass­de­por­tationer under andra världskriget och upplösningen av Sovjetunionen var införande av den så kallade korinzatsija-politiken. Uttrycket kommer från det ryska ord­et korennoj som betyder infödd, och Mjør definierar det som en ”infödingisering av poli­tiken” och påpekar att tyngdvikten ”låg på elitar og språk: Elitane skulle bli ’infødde;’ språket likeins” (ibid:215). Denna satsning på lokala eliter – eller som det hette i Sovjet, kadrer – ledde till att många av dem drabbades av utrensningarna under 1930-talet och att hela folkslag tvångsförflyttades inför och under andra världskriget. Efter Stalins död 1953 kunde dock en del av de förvisade återkomma, och under Brezjnev återupptogs politi­ken att finna infödda lokala ledare för de regionala kommunistpartierna. Tillsam­mans med ekonomins stagnering och ”gerontologiseringen”(de ledande politikernas allt högre ålde och dåliga hälsa)  av politiken under 1970- och bör­jan av 80-talen blev eli­terna i de olika rådsrepublikerna allt mer självständiga gentemot Moskva. Runt om i Sovjet­uni­o­nen växte nationella rörelser fram, och under Gorbatjov utvecklades vissa av dem till et­nis­ka konflikter med andra rörelser. När sov­jet­­imperiet upplöstes i december 1991 ersattes det 1993 av en ny rysk federation. Denna kan enligt Mjør både ses som ett ”postsov­je­tiskt imperium” med drag både av ett nationellt projekt och imperie­relationer med delar av interna områden och ”det nära utlandet”, det vill säga tidigare sovjetrepubliker.

Avslutning: Ett postsovjetiskt imperium?

Grundproblemet i den nya ryska federationen, som diskuteras i kapitlet ”Eit post­sov­je­tisk imperium (1993-2016)”, handlar om relationen mellan den do­minerande ryska etniska nationen, som utgör 80 procent av invånarna, och resten som består av en mängd olika nationer. Frågan är om man definieras som ryss om man är etnisk ryss (russ­kij narod) eller om man är medborgare i federationen (rossiskij narod), oberoende av vilken etnicitet man har. Denna ”potensielle motsetnaden mellom multietnisitet på den eine si­da og ’eitt folk’ på den andre vender stadig tilbake i striden om kva Russland eigentleg er. Er det eitt eller fleire folk? Er det ein nasjon eller eit imperium? Er det russisk eller eur­­asisk? Er det først och fremst ein sterk stat eller primært ein åndeleg, metafysisk stor­leik eller idé?” (ibid:269). I början definierades ”Ryssland” främst som en samman­smält­ning av ”medborgare i den ryska federationen”, men ju längre tiden har gått har den ryska delen av befolkningen, både de som bor i federation och som bor i ”nära utlandet”, kommit att definiera begreppet ”Ryssland”. Denna förändring blir, enligt Mjør, tydligt då Putin 1999 i milleniummanifestet ”konsekvent nytta rossiskij. I Krimtalet [2014] er det slåande kor domi­neran­de adjektivet russkij er (…) Og særleg oppteken er Putin med det russiske folket: russkij narod” (ibid:320).

Det är således inte helt klart vad som utmärker dagens Ryssland, och det är inte så märkligt då den historiska utvecklingen ännu inte har avslutats. Den struktur som man valde att skapa i den nya konstitutionen 1993, med dess mängd av olika admini­strativa enheter på olika nivåer var delvis ett arv från sovjettiden, men med den skill­naden att de etniska ryssarna nu utgör en dominerande del av befolkningen. Exakt var det nuvarande Ryssland är på väg är omöjligt att säga, speciellt som det finns planer på att eventuellt införliva områden som tidigare ingick i andra stater, men som nu ses som självständiga. Därför har vi idag, enligt Mjør, ett Ryssland som existerar

som eit imperium i form av eit lappeteppe ikkje berre av ulike nasjonalitetar, men også av konkrete og imaginære område med ulik og uavklart status. I tillegg til føderasjonen med sine etnisk definerte terri­to­rium, no også med Krim och Sevastopol, finst det ei førestilling om den russiske verda, inte­gra­sjonsprosjekt i form av den eurasiske unionen og ut­brytarsatellitar Trans­nistria, Sør-Ossetia, Abkhasia og Donbas, som Russland har støtte hos og har interesse av. (Ibid:322)

Så slutar den mycket intressanta bok som Mjør har skrivit. Placerar man in den i den tradition av Rysslandsforskning som främst intresserar sig för frågan om – och i så fall när – Ryssland blivit ett imperium har han funnit ett sätt att både anknyta till tidigare forskning och skapa en ny modell för detta problem. Här slår Mjør två flugor i en smäll genom att både avvisa tesen att Ryssland alltid varit samma imperium, och att landet bara varit det under en viss fas av sin historia. Denna lösning har gjort att han tvingats undersöka grunder­na för Rysslands olika imperiefaserna, vilket således skiljer dem från varandra. Detta är kanske det viktigaste bidraget som Mjørs analys bidrar till kunskapen om Rysslands historiska utveckling. Det är bara att hoppas att boken snarast översätts till både engelska och ryska, eftersom norska tyvärr är ett alltför litet språk som bara förstås av oss som bor i Skandinavien.

NOTER

1 Willard Sunderland, recension of John P. LeDonne: The Grand Strategy of the Russian Empire, 1650-1831, Slavic Review, 64 (3), pp. 660-61.

2 Bra och läsvärda exempel på denna betydelse av imperiebegreppet är Chubarov 1999, Hosking 1997 och Kappeler 2001, även om den senare har ett avslutande kapitel om likheter och skill­na­der mellan tsar­imperiet och Sovjetunionen ifråga om hur olika folkslag integrerades i de båda staterna.

3 Till exempel Lamb 1966.

4 Hartley 1999, Kamen­skii 1997, Seton-Watson 1967 och Wood 2007.

5 Clark 1999, Florensky 1931, den tidigare nämnda LaDonne 1997, Rodzian­ko 1927 och Smith 2017.

6 Några exempel på detta är Carrére d’Encausse 1993, Coleman 1996, Dunlop 1993, Felsh­man 1992, Keep 1996, Langley 2007, Pearson 1998, och Plokhy 2014, men det finns många fler analyser av Sovjet som ett imperium som ibland har, ibland inte har, ordet imperium i titeln.

7 Se t.ex. Hirsch 2005, Martin 2001 och Suny & Martin 2001.

8 T.ex. Hamilton 2000 – eller i populärvetenskapliga texter som Jud­ha 2013 eller Kniivvilä 2015.

9 Det finns ett otal verk som tar upp ”Putin’s Russia” utifrån ett sådant kritiskt per­spektiv . Jack 2004, Politovskaya 2004, Sakwa 2014, Schoen 2016, Shevtsova 2005, Taylor 2011 och Wegren (ed) 2013 är exempel på böcker som utgår från detta perspektiv.

10 Kappelers bok översattes till engelska 2001.

11 T.ex. Margeret 1607 och Custine 1839.

12 1922 var de fyra: Ryssland, Vitryssland, Ukraina och den Trans­kau­kiska rådsrepubliken som 1936 i sin tur delades i tre: Georgien, Armenien och Azerbaj­dan. Samtidigt blev Kazakstan och Kirgistan egna republiker, något som Tadjiki­stan blivit 1929.

 

Referenser:

Abbot, John S. C. (2017): The Empire of Russia from the Remotest Periods to the Present Time (CreateSpace Independent Publishing Platform)

Burbank, Jane & Frederick Cooper (2010): Empires in World History: Power and the Politics of Difference (Princeton and Oxford: Princeton Univeristy Press)

Carrére d’Encausse, Hélène (1993): The End of Soviet Empire: The Triumph of Na­tions (Basic Books, New York)

Chubarov, Alexander (1999): The Fragile Empire: A History of Imperial Russia (New York: Continuum)

Clark, Alan (1999): The Eastern Front 1914-18: Suicide of the Empires (Glou­cestershire: The Windrush Press)

Coleman, Fred (1996): The Decline and Fall of the Soviet Empire: Forty Years that Shook the World, from Stalin to Yeltsin (New York: St. Martin’s Grif­fin)

Custine, Astolphe de (1989 [1839]): Empire of the Czar (New: Anchor Books)

Dunlop, John B. (1993): The Rise of Russia and the Fall of the Soviet Empire (Prin­ce­ton, N.J.: Princeton University Press)

Felshman, Niel (1992): Gorbachev, Yeltsin and the Last Days of Soviet Empire (New York: St. Martin’s Press)

Florensky, Mihael T. (1961 [1931]): The End of the Russian Empire (New York: Collier Books)

Hamilton, Carl: ”Rysslands imperieambitioner består”, i Aftonbladet 5/1 2000

Hartley, Janet M. (1999): A Social History of the Russian Empire 1650-1825 (Lon­don & New York: Longman)

Hirsch, Francine (2005): Empire of Nations: Ethographic Knowledge and the Ma­king of the Siviet Union (Ithaca & London: Cornell University Press)

Hosking, Geoffrey (1997): Russia: People and Empire (London: HarperCollins Pub­li­sher)

Jack, Andrew (2004): Inside Putin’s Russia: Can There be Reform Without De­mo­cracy (Oxford: Oxford University Press)

Judah, Ben (2013): Fragile Empire: How Russia Fell in and Out of Love With Vla­dimir Putin (New Haven and London: Yale University Press)

Kamenskii, Alexandr B. (1997): The Russian Empire in the Eighteen Century: Searching for a Place in the World (Armonk, N.Y. & London: M.E. Sharpe)

Kappeler, Andreas (2001): The Russian Empire: A Multi-ethnic History (Har­low, England: Pearson Education) E

Kapuscinski, Ryszard (1996): Imperiet (Stockholm: Månpocket)

Keep, John L. H. (1996): Last of the Empires: A History of the Soviet Union 1945-1991 (Oxford: Oxford University Press)

Kivelson, Valerie A. and Ronald Grigor Suny (2017): Russia’s Empires (New York & Ox­ford: Oxford University Press)

Kniivvilä, Kalle (2015): Krim tillhör oss: Imperiets återkomst (Stockholm: At­las)

Lamb, Harold (1966): The March of Muscovy: Ivan the Terrible and the Growth of the Russian Empire 1400-1648 (New York: Bantm Books, Inc.)

Langley, Andrew (2007): The Collapse of the Soviet Union: The End of an Em­pi­re (Minneapolis, Minnesota: Compass Point Books)

LeDonne, John P. (1997): The Russian Empire and the World 1700-1917: The Geopolitics of Expansion and Containment (New York & Oxford: Oxford University Press)

Librach, Jan (1964): The Rise of the Soviet Empire: A Study of Soviet Foreign Policy (New York & Wasington: Frederick A. Praeger)

Lieberman, Sanford R., Powell, David E., Saivetz, Carol R. & Terry, Sarah M. (eds): The Soviet Empire Reconsiderer: Essays in Honor of Adam B. Ulam (Boulder, Col.: Westview Press 1994)

Lieven, Dominic (201b): Towards the Flame: Empire, War and the End of Tsarist Russia: (London: Penguin Books)

Longworth, Philip (2005): Russia’s Empires. Their Rise and Fall: From Prehistory to Putin (London: John Murray)

Margeret, Jacques (1983 [1607]): The Russian Empire and the Grand Duchy of Musco­vy: A 17th-Century French Account (Pittsburgh: University of Pittsburgh Press)

Martin, Terry (2001): The Affirmative Action Empire: Nations and Nationalism in the Soviet Union, 1923-1939 (Ithaca and London: Cornell University Press)

Pearson, Raymond: The Rise and Fall of the Soviet Empire (Houndmills, Basing­ ton and London: MacMillan 1998)

Plokhy, Serhii (2014): The Last Empire: The Final Days of the Soviet Union (London: Oneworld Publi­ca­tions)

Politkovskaya, Anna (2004): Putin’s Russia (London: The Harvill Press)

Remnick, David (1993): Lenin’s Tomb: The Last Days of the Soviet Empire (New York: Vintage Books)

Riga, Liliana (2012): The Bolsheviks and the Russian Empire (Cambridge & New York: Cam­bridge University Press)

Rodzianko, Michail V. (1927): The Reign of Rasputin: An Empire’s Collaps (New York: Frederick A. Stokes Company Publishers)

Sakwa, Richard (2014): Putin Redux: Power and contradiction in contemporary Russia (Abingdon and New York: Rout­ledge)

Schoen, Douglas E. (2016): Putin’s Master Plan: To Destry Europe, Divide NATO, and Restore Russian Power and Global Influence (New York and London: Encounter Books)

Seton-Watson, Hugh (1967): The Russian Empire 1801-1917 (London: Oxford University Press)

Shevtsova, Lilia (2005): Putin’s Russia (Washington, D.C.: Carnegie Endow­ment for International Peace 2003, 2nd ed)

Sunborn, Joshua A. (2014): The Baron’s Cloak: A History of the Russian Em­pi­re in War and Revolution (Itha­ca and London: Cornell University Press)

Smith, S. A. (2017): Russia in Revolution: An Empire in Crisis 1890-1928 (Oxford: Oxford University Press)

Suny, Ronald Grigor (2001) & Martin, Terry (eds): A State of Nations: Empire and Nation-Making in the Age of Lenin and Stalin (Oxford: Oxford Uni­versity Press)

Taylor, Brian D (2011): State Building in Putins Russia: Policing and Coercion after Communism (Cambridge and New York: Cambridge University Press)

Wegren, Stephen K. (ed) (2013): Return to Putin’s Russia: Past Imperfect, Future Uncertain, 5th ed (Lanham, Boulder, New York & Toronto: Row­man & Little­field Publishers, Inc)

Volkogonov, Dmitri (1998): Autopsy for an Empire: The Seven Leaders who Built the Soviet Regime (New York: The Free Press)

Wood, Alan (2007): The Romanov Empire 1613-1917 (London: Hodder Arnold)

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *