MENY

Historiografi och naturalism i ljuset av antropocen

Publisert:

11. april 2022

Kommentarer:

Skulptur av Jason deCaires Taylor. (Bilde: Flickr).

Jordens inträde i antropocen har lett till att historievetenskapens traditionella motsättningar mellan natur och kultur, samt den mänskliga historiens tid och geologisk tid har börjat ifrågasättas. Hur står sig historievetenskapens traditionella syften och metoder i förhållande till den pågående omförhandlingen mellan historiografi och naturalism?

Av Bruno Hamnell, idéhistoriker, Lunds universitet

Robin George Collingwoods (1889–1943) inflytelserika The Idea of History (1946) är den postuma höjdpunkten av en kort men produktiv karriär, vars primära studieobjekt författaren själv ansåg vara «the history of thought».1 Boken syftar till att demonstrera att historiografin, för att vara vetenskaplig, måste följa sina egna principer och metoder snarare än naturvetenskapens, då positivism och naturalism hotar vad man skulle kunna kalla history proper.2 I bokens huvuddel tecknar Collingwood historieskrivningens historia från antikens Grekland till sin samtids främsta historiefilosof, Benedetto Croce (1866–1952). Liksom Croce anser Collingwood att «all history is contemporary history», alltså att vi närmar oss det förflutna utifrån samtidens problem med hopp om att skapa självförståelse och handlingsorientering i nuet.3 Men medan Croce ser historiografi som filosofins metod, snarare än som en vetenskap, insisterar alltså Collingwood på just vetenskapligheten.

Robin George Collingwood. (Foto: Wikimedia commons, licens: CC BY-SA 4.0.)

Collingwood anser att historikerns objekt inte utgörs av materiella föremål, utan erfarenhet, tankar och händelser («so far as that event is an expression of human thought»).4 För att illustrera skillnaden mellan naturvetenskap och historiografi argumenterar Collingwood att de händelser som utgör naturvetenskapernas objekt enbart har «utsidor», medan historiker studerar händelsers «insidor».5 Det är därför enbart händelser som drivs av mänsklig intention som är av intresse för historiografin. En jordbävning i det förflutna är inte ett lämpligt objekt för historikern, hur människor förhöll sig till den är det. All historia är «the history of human affairs» och «the history of thought».6 Historiografins syfte är därför att återskapa (re-enact) det förflutna som det framstod för historiens aktörer, vilket inte är samma sak som att återskapa det förflutna i sig. Den sortens naiva realism och föreställningen om historia som representation av det förflutna är inte förenlig med Collingwoods idealism.7 Men att vi kan återskapa det förflutna utifrån de historiska aktörernas perspektiv och därmed förstå deras handlingar är, enligt Collingwood, både historieskrivningens förutsättning och mål.

Den antropocena utmaningen

När Dipesh Chakrabarty 2009 initierade den pågående debatten om historia i antropocen var det mot just Croces och Collingwoods syn på historiografi han tog spjärn för att visa att deras distinktion mellan natur(vetenskap) och kultur(vetenskap) inte längre är hållbar. I antropocen, den nya geologiska epok som framkallats genom den irreversibla påverkan människan kollektivt haft på jordsystemet, går det inte längre att separera dessa sfärer, varför Collingwoods premisser måste förkastas. Naturens «djupa» geologiska tidsskala har visat sig ofrånkomligt sammanflätad med den mänskliga tidsskalan.8 Liknande synpunkter har framförts bland posthumanister som ifrågasätter den skarpa dikotomin mellan människor och andra arter, vilket även stöds av en uppmärksammad primatolog som Frans de Waal. Därtill tycks det ökande inflytande genetiken fått över hur vi ser på det förflutna peka i riktning mot en historievetenskap som i större utsträckning än tidigare är öppen för att hämta kraft från naturvetenskapliga domäner.9

Betyder detta att historiker måste bli positivister nu? Knappast. Däremot återupplivar den samtida historieteoretiska diskussionen den sekelgamla frågan om naturalismens förhållande till historiografi och humaniora. Medan Collingwood och Croce fann historiografi och naturalism oförenligt och entydigt tog historiografins parti, ansåg andra historiker och filosofer samtida med dem att det inte fanns någon motsättning. Nedan ska jag exemplifiera denna hållning utifrån amerikanska «new historians» och särskilt filosofen John Dewey (1859–1952). Genom att visa på de många likheterna i Deweys och Collingwoods historiesyn ska jag framhäva att Collingwoods tänkande, tvärtemot vad man kan tro utifrån Chakrabartys beskrivning, går att förena med vissa former av naturalism. Jag kommer argumentera för att Collingwoods historiesyn visserligen behöver revideras, men ändå innehåller insikter om historiens metod och syften som fortfarande är aktuella, även i ljuset av jordens inträde i antropocen.

New history och historismens kris

Den amerikanska «new history-skolan» företräddes av Fredrick Jackson Turner (1861–1932), Carl Becker (1874–1945), Charles (1874–1948) och Mary Beard (1876–1958), samt James Harvey Robinson (1863–1936), som myntade begreppet i boken The New History (1912). Nyhistorikerna breddade historieskrivningen från primärt politisk- till social-, ekonomisk- och intellektuell historia, men företrädde, enligt kritikerna, en relativistisk vetenskapssyn. Särskilt kontroversiella var Carl Beckers och Charles Beards föredrag för The American Historical Association i början av 1930-talet. I dessa förkastades inte bara idén om historiska lagbundenheter, utan även möjligheten att nå objektiv historisk sanning. Kritikerna befarade att den kunskapsteoretiska relativismen öppnade för moralisk relativism, vilket knappast var önskvärt i den krisdrabbade mellankrigstiden med första världskriget i färskt minne och i ljuset av den framväxande totalitarismen. Alternativet – att modellera den historiska vetenskapen efter naturvetenskapens normer och metoder – var dock inte heller lockande.10

Amerikansk «new history» bör, liksom Collingwoods och Croces historiefilosofiska verk, förstås som ett inlägg i debatten om «historismens kris», vilken startade i Tyskland kring sekelskiftet 1900. Denna debatt kretsade kring en uppsättning frågor, bland annat gällande möjligheten att representera det förflutna som det faktiskt var, wie es eigentlich gewesen, som historikern Leopold von Ranke (1795–1886) berömt uttryckte det. Därtill var det omdebatterat hur förhållandet mellan historiografi och naturvetenskap skulle se ut och huruvida det gick att fastslå historiska lagar. Andra återkommande frågor gällde objektivitet, subjektivitet, relativism och presentism, alltså om historia bör skrivas utifrån samtida problem eller snarare ägna sig åt det förflutna för dess egen skull.

John Dewey. (Foto: Wikimedia commons.)

Trots de många parallellerna mellan Collingwood och Croce och de amerikanska «nyhistorikerna» fanns en filosofisk skillnad. Collingwood och Croce var idealister i G. W. F. Hegels (1770–1831) efterföljd, medan amerikanerna bäst kan förstås som pragmatister. Medan de förstnämnda var antinaturalister, tog de senare naturalismen i försvar. Dessa skiljelinjer är relaterade, men jag ska fokusera på den senare.11 Jag kommer hålla fast vid Collingwood som mitt ena huvudexempel och ska som mitt andra använda mig av den person som påståtts utveckla det bästa «nyhistoriska» svaret på historismens kris, John Dewey.12 Dewey är knappast känd som historiefilosof, men faktum är att han återkommande adresserar frågor om hur vi bör förhålla oss till det förflutna i sina filosofiska och pedagogiska arbeten. När vi samlar hans spridda texter på temat finner vi en historieteori som uppvisar slående likheter med Collingwoods, bortsett från frågan om naturalism, där de vid första anblick tycks företräda motsatta åsikter.

Naturalismens former

För att reda ut innebörden i naturalism bör vi skilja mellan epistemologisk och metafysisk naturalism, samt hårda och mjuka varianter av dessa. Den metafysiska naturalismen handlar om vad verkligheten består av. I sin mjuka version förnekar den transcendentalism, teism och existensen av övernaturliga fenomen, medan företrädare för den hårda varianten även nedtonar eller till och med avfärdar den mänskliga erfarenheten och den fria viljans, jagets och moralens existens. Den epistemologiska naturalismen behandlar kunskapsteoretiska frågor och dess hårda variant är liktydig med positivism i det att den anser att all kunskapsproduktion ska modelleras efter naturvetenskaperna. Den mjuka epistemologiska naturalismen tillåter en större grad av historisk relativism och lämnar utrymme för existensen av kunskapssfärer som estetik, etik och religion, dock med reservationen att dessa måste vara kompatibla med en naturvetenskaplig världsbild.13

När Collingwood återkommande kritiserar naturalism är det hård epistemologisk naturalism, alltså positivism, han syftar på. Han menar att den «historiska naturalismen» dominerat historieskrivningen från 1600-talets naturvetenskapliga «revolution» ända in på 1900-talet, och beskriver dess grundläggande doktrin som åsikten att «historical events have natural causes».14 I stället för att förklara historien genom förståelse av händelsers insidor, alltså från de historiska aktörernas perspektiv, söker den naturalistiska historiografin förklaringar i miljön eller den mänskliga naturen. Som exempel nämner Collingwood Montesquieus (1689–1755) klimatlära, eugenik och rasbiologi, och Oswald Spenglers (1880–1936) försök att etablera historiska lagbundenheter i Västerlandets undergång (1918). Även hermeneutikern Wilhelm Dilthey (1833–1911) kritiseras (aningen orättvist) för att hemfalla åt naturalism genom att förklara historiska aktörer utifrån deras psykologiska disposition, i stället för att förklara deras handlingar utifrån problemet eller situationen de svarar på.

Medan Dilthey, enligt Collingwood, anser den historiska erfarenheten vara omedelbar, menar Collingwood själv att den är reflexiv.15 Det vill säga, historikern kan aldrig komma i direktkontakt med det historiska subjektets erfarenhet som om historiografins metod vore telepati, utan vi når alltid historiska erfarenheter genom att föreställa oss dem från vår egen horisont, utifrån de frågor vi ställer till historien. Den reflexiva erfarenheten implicerar alltså självreflektion. Fortsättningen på Collingwoods berömda citat att all historia är «the history of thought» förklarar att historikern återskapar (re-enacts) det förflutna «in the context of his own knowledge and therefore, in re-enacting it, criticizes it, forms his own judgement of its value, corrects whatever errors he can discern in it».16

Eftersom Collingwood attackerar naturalism genom hela sin karriär, medan Dewey från början av 1900-talet, särskilt från Experience and Nature (1925) och framåt, omfamnar naturalism kan man förledas att tro att de är mer oeniga än de är. Detta beror på att de lägger skilda meningar i begreppet, vilket vi kan exemplifiera med hur de förhåller sig till «estetisk naturalism». Collingwood kritiserar denna uppfattning, som han anser stå för idén att konstens syfte är att avbilda naturen. Även Dewey tar avstånd från denna konstsyn men förespråkar ändå «estetisk naturalism», eftersom han med det menar att mänsklig kulturell aktivitet inte kan separeras från människans förhållande till sin naturliga omgivning. Konstskapande är alltså del av människans naturliga förhållningssätt till världen.17 Collingwood skulle knappast förneka detta, men skulle däremot inte ställa upp på Deweys förkastande av dikotomin mellan natur och kultur.

När Collingwood kritiserar naturalism är det, som sagt, i regel den hårda epistemologiska naturalismen, eller positivismen, han tar avstånd från. Jag menar dock att åtminstone hans senare tänkande, från mitten av 1930-talet, är förenligt med både epistemologisk och metafysisk naturalism i dess mjuka varianter. När Dewey tar naturalismens parti är det just dessa former av naturalism han försvarar och faktum är att även Dewey förkastar de hårda varianterna av naturalism.

Liksom Collingwood utdömer Dewey materialismen, men medan Collingwood ser materialism som liktydigt med naturalism, betraktar Dewey den enbart som liktydig med naturalism i dess hårda varianter.18 För Dewey är det väsentligt att lämna utrymme för den mänskliga erfarenheten, estetik, religion, etik och värderingar, utan att reducera dessa till fenomen som kräver naturvetenskapliga förklaringar. Tvärtom är det denna typ av frågor filosofin ska ägna sig åt just för att vi inte kommer åt dem med hjälp av naturvetenskapen.19

Dewey insisterar återkommande att naturalism inte får stå i konflikt med humanism, vilket vi bör förstå som en önskan att sammanföra naturvetenskap och humanistiska discipliner som filosofi och historia. Han talar också om «kulturell naturalism» eftersom han, som vi just såg i exemplet med «estetisk naturalism», anser att mänsklig kulturell aktivitet är kontinuerlig med naturen.20 Den form av naturalism Dewey förespråkar «perceives that man with his habits, institutions, desires, thoughts, aspirations, ideals and struggles, is within nature, an integral part of it, has the philosophical foundation and the practical inspiration for effort to employ nature as an ally of human ideals and goods such as no dualism can possibly provide».21

För Dewey var naturalismen inte en doktrin, utan en attityd som betonar att den mänskliga kulturen är del av naturen. Han förkastade positivism och materialism, och ansåg naturalismen vara förenlig med Hegels antidualistiska tänkande och betoning av kontinuitet och historiska processer. Hans naturalism syftar till att överbygga klyftan mellan det sakrala och det sekulära, själen och kroppen, kulturen och naturen.22

Historiens insida och dualismen mellan natur och kultur

Trots att motsättningarna mellan Dewey och Collingwood bör ha mjukats upp nu när vi sett att deras förhållande till naturalismen inte är så oförenligt som det först kan te sig, har vi inte helt kommit runt dem. Deras syn på förhållandet mellan natur och kultur, samt i den relaterade frågan gällande eventuella skillnader mellan naturvetenskapen och humaniora skiljer sig visserligen åt, men det råder ändå stor samsyn i hur de ser på historiografi.

Både Collingwood och Dewey betraktar verkligheten och den mänskliga naturen som i grunden temporal, varför de förkastar föreställningen om «eviga» (filosofiska) frågor och anser att alla former av förståelse måste ta hänsyn till ett fenomens historiska kontext, dock utan att anse att historiografi är den enda giltiga kunskapsformen. Båda insisterar att det förflutna och nuet är sammanbundet och att historikern inte vänder sig till det förflutna för det förflutnas skull, utan för att bidra till förståelse av samtiden. De är också överens om att historien inte har något mål eller inneboende framsteg och att det förflutna inte har mening i sig, utan enbart för de levande, varför historien ständigt måste skrivas om utifrån samtidens horisont. Vi studerar inte det förflutna för att lära om historien, utan för att lära av den. Dewey och Collingwood ser inte historia som en fråga om representation, utan konstruktion. Historiografi kräver urval och tolkning.

Intressant är att både Dewey och Collingwood använder ett mordmysterium för att illustrera sina historieteoretiska resonemang. Medan Dewey betonar vikten av att samla observerbara data och bevis för att med hjälp av dem upprätta «a temporal course of sequential events» som kan lösa mordet, betonar Collingwood vikten av att förstå mordets motiv, vilket kräver att detektiven förmår se saken från mördarens perspektiv.23 Här ser vi alltså en gradskillnad i deras syn på historien, då Collingwoods fokus ligger helt på «insidan», Deweys på «utsidan». Dewey säger visserligen i förbigående att historiografi måste ta «interna» och «kvalitativa» aspekter i beaktande,24 vilket kan tyckas likna Collingwoods idé om händelsers insidor, men utvecklar inte saken närmare.

Antropocen har suddat ut den klassiska dualismen mellan natur och kultur. (Foto: Wikimedia commons).

Här i ligger den stora skillnaden dem emellan. För Collingwood skiljer sig humanvetenskapen från naturvetenskapen just i att den strävar efter förståelse av andra människor. Till skillnad mot naturvetenskapen, som är deskriptiv, betonar Collingwood att historiografi, som all humanvetenskap, även är tolkande, kritisk och normativ.25 Collingwood tenderar dock att överbetona skillnaden mellan humaniora och naturvetenskap, medan Dewey tenderar att sudda ut den. Dewey anser att även historiker måste betrakta människan som en biologisk organism och en del av naturen. Vi är naturliga, liksom sociala och historiska varelser, varför dikotomin mellan natur och kultur inte håller. Borde vi inte kunna hålla med om detta och ändå anse att det finns åtminstone en gradskillnad mellan naturvetenskap och humaniora, och att det, som Collingwood säger, är en skillnad mellan att förstå andra människor och att förklara naturfenomen?

Avslutning: Historia och självförståelse

Collingwoods grundläggande historieteoretiska princip, att både målet och förutsättningen för historiografi är att förstå historiska aktörer utifrån deras perspektiv, är fortsatt relevant inom de flesta historiografiska fält. Samtidigt har Dipesh Chakrabarty rätt i att en renodlad Collingwoodsk historieteori inte håller i dag, då historiker måste förhålla sig till att den mänskliga historiska tiden och den geologiska tiden visat sig sammanbundna, varför den strikta dualismen mellan natur och kultur inte håller. Som vi sett har Dewey i grunden samma historiesyn som Collingwood, men skiljer sig genom att förespråka en mjuk naturalism. Denna skulle dock kunna kombineras med en uppdaterad Collingwoodsk historieteori för att nå en historiesyn som passar bättre i dag, då insikten om jordens inträde i antropocen kombinerat med nya naturvetenskapliga rön som ifrågasätter vad som egentligen skiljer oss från andra arter tvingar historiker (och andra humanister) att omvärdera synen på antropocentrism, humanism, agens, relationen mellan natur och kultur, historia och naturvetenskap. Om Collingwood hade rätt i att historiografins mål är självförståelse i nuet har historiker alla skäl att bidra till insikter om hur människan kollektivt omformat jordsystemet så i den grad att vi frambringat en ny geologisk tidsålder.

Noter

  1. R. G. Collingwood, An Autobiography, i An Autobiography and Other Writings with Essays on Collingwood’s Life and Work, red. David Boucher och Teresa Smith (Oxford: Oxford Univ. Press, 2013), 1.
  2. Collingwood använder positivism och naturalism synonymt (mer om detta nedan). Han använder däremot inte begreppet history proper, men i sin främsta bok om estetik, Principles of Art, talar han genomgående om art proper, i kontrast till felaktiga uppfattningar om konst. I Principles of Art destillerar Collingwood fram innebörden av art proper genom att dialektiskt kontrastera det mot närliggande begrepp som underhållning, representation och hantverk. Även The Idea of History går dialektiskt till väga för att nå innebörden i vad vi skulle kunna kalla history proper i kontrast till felaktiga sätt att förstå historiografin. Principles of Art är en synkron framställning som behandlar dialektiken mellan närliggande begrepp, medan The Idea of History behandlar den dialektiska förändringen av historiografi över tid.
  3. R. G. Collingwood, The Idea of History: With Lectures 1926–1928, revised edition with an Introduction by Jan van der Dussen (Oxford: Oxford Univ. Press, 1993), 202.
  4. R. G. Collingwood, «Outlines of a Philosophy of History» (1928), i The Idea of History, 475. Collingwood menar inte att objekt är oviktiga – han var tränad arkeolog med stort intresse för Britannia och Hadrianus mur – utan att vår förståelse av objekt och händelser är beroende av att vi förstår intentionerna hos aktörerna som skapat eller orsakat dem.
  5. Collingwood, The Idea of History, 213–214.
  6. Collingwood, An Autobiography, 110, 115.
  7. Collingwoods idealism är en utveckling av Immanuel Kants och framför allt G. W. F. Hegels filosofi och följer i stort den samtida italienska idealismen, företrädd av bland annat Croce, som till skillnad mot de tyska föregångarna i större utsträckning betonar verklighetens historiska karaktär och förenar idealismen med Darwinism. Därmed överges de mest transcendentala och teologiska inslagen i idealismen. Collingwoods livslånga (och delvis orättvisa) kritik av realismens främsta företrädare, som Bertrand Russell och G. E. Moore, beror på att han ser realismen som anti-historisk samt att han anser den bygga på en dualistisk uppdelning mellan subjekt och objekt, teori och praktik. Se Bruno Hamnell, Two Quests for Unity: John Dewey, R. G. Collingwood and the Persistence of Idealism, Lund Studies in Arts and Cultural Sciences 28 (Lund: MediaTryck, 2021), 100–130.
  8. Dipesh Chakrabarty, «The Climate of History: Four Theses», Critical Inquiry 35 (2009), 201–203.
  9. Frans de Waal, Bonobon och tio guds bud: på jakt efter humanism bland primater (Stockholm: Karneval, 2013); David Reich, Who We Are and How We Got Here: Ancient DNA and the New Science of the Human Past (Oxford: Oxford Univ. Press, 2018).
  10. Carl Becker, «Everyman His Own Historian», The American Historical Review 37:2 (1932), 221–236; Charles A. Beard, «Written History as an Act of Faith, » The American Historical Review 39:2 (1934), 219–231. Om amerikansk historiografi under 1900-talets början, se Jurgen Herbst, The German Historical School in American Scholarship (New York: Cornell Univ. Press, 1965); samt Peter Novick, That Noble Dream: The «Objectivity Question» and the American Historical Profession (Cambridge: Cambridge Univ. Press, 1988).
  11. Förhållandet mellan idealism och pragmatism behandlas genomgående i min avhandling där jag driver tesen att Deweys tidiga idealism och hans sena pragmatism är förenliga, och att hans pragmatism visar likheter med Collingwoods idealism. Kortfattat kan pragmatism beskrivas som ett försök att flytta fokus från vetenskapens slutprodukt, sanning, till dess metod (inquiry). Forskning beskrivs inom pragmatismen som en fråga om att röra sig från tvivel till rättfärdigad tro. Därtill betonas att olika synsätt bör utvärderas utifrån dess praktiska konsekvenser; föreligger inga skillnader i praktiskt utfall anses en fråga meningslös. Se Hamnell, Two Quests for Unity.
  12. Herbst, The German Historical School in American Scholarship, 224–230.
  13. Hamnell, Two Quests for Unity, 260.
  14. Collingwood, The Idea of History, 125.
  15. Collingwood, The Idea of History, 173-174.
  16. Collingwood, The Idea of History, 215.
  17. R. G. Collingwood, The Principles of Art (Oxford: Clarendon Press, 1938), 54; John Dewey, Art as Experience (1934), i The Later Works of John Dewey, vol. 10 (Charlottesville, VA: InteLex Corporation, 2003), 156–157.
  18. Det är dock lätt att missa detta eftersom Dewey inte gör denna distinktion, men se «Anti-Naturalism in Extremis» (1943), 46–62; och «Are Naturalists Materialists?» (1945), 109–126. Båda i The Later Works of John Dewey, vol. 15 (Charlottesville, VA: InteLex Corporation, 2003). Den senare texten är skriven tillsammans med Sidney Hook och Ernst Nagel.
  19. Detta framhåller Dewey tidigt i karriären, se «Moral Philosophy» (1894), i The Early Works of John Dewey, vol. 4 (Charlottesville, VA: InteLex Corporation, 2003), 132.
  20. Dewey,Contributions to A Cyclopedia of Education, vols. 3, 4, and 5 (1912–1913), i The Middle Works of John Dewey, vol. 7 (Charlottesville, VA: InteLex Corporation, 2003),217; idem., Reconstruction in Philosophy (1920), i The Middle Works of John Dewey, vol. 12 (Charlottesville, VA: InteLex Corporation, 2003),179; idem., Logic: The Theory of Inquiry (1938), i The Later Works of John Dewey (vol. 12, Charlottesville, VA: InteLex Corporation, 2003), 26.
  21. Dewey, Individualism, Old and New, i The Later Works of John Dewey, vol. 5 (Charlottesville, VA: InteLex Corporation, 2003), 114.
  22. Den mjuka naturalism Dewey företrädde är bäst sammanfattad av hans vän och kollega John Herman Randall, Jr., «Epilogue: The Nature of Naturalism», i Naturalism and the Human Spirit, red. Yervant H. Krikorian (New York: Columbia Univ. Press, 1945), 372–374. Även Dewey medverkar i denna antologi.
  23. Collingwood, The Idea of History, 266–268; Dewey, Logic: The Theory of Inquiry, 228–229.
  24. Dewey, «The Future of Liberalism» (1935), i The Later Works of John Dewey, vol. 11 (Charlottesville, VA: InteLex Corporation, 2003), 291-293.
  25. För en mer grundläggande jämförelse, se Hamnell, Two Quests for Unity, 273–294.
, , , ,

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert.

Nyeste artikler

Les også

Salongens nyhetsbrev

Meld deg på Salongens månedlige nyhetsbrev for å få de siste tekstene våre direkte inn i innboksen.

Vi bruker cookies for å kunne tilby deg en best mulig opplevelse. Les mer…