MENY

Ligger demokratins framtid bakom oss?

Publisert:

27. mai 2022

Kommentarer:

Foto: Piqsels.

Finns det något sätt att vända den negativa utvecklingen för demokrati i världen? I artikeln hävdas att en del av lösningen är att komplettera och demokratisera de globala politiska institutionerna.

Av Folke Tersman, Professor i filosofi, Uppsala universitet, ställföreträdande VD, Institutet för framtidsstudier och ledamot i Kungl. Vetenskapskapsakademien

Denne teksten er en del av vår tekstserie om Fremtid. Les mer her

En oroande utveckling

Sedan Euromajdan eller Värdighetsrevolutionen 2014 har Ukraina tagit steg mot ökad demokratisering. Det är en period som den ryska invasionen i februari i år satt punkt för, och framtiden för landet är nu mycket oviss. Allt var givetvis inte frid och fröjd med demokratin i Ukraina före invasionen och det fanns gott om försvårande faktorer, som en utbredd korruption och Rysslands undergrävande inflytande. Men med tanke på de ogynnsamma utgångspunkterna var framstegen ändå lovande.

Tragiken med invasionen förstärks av att utvecklingen i Ukraina har varit en av få ljusglimtar under en tid då stora delar av världen samtidigt gått i motsatt riktning. Den bästa helhetsbilden av demokratins globala ställning får man genom databasen Varieties of Democracy1 som är baserad vid Göteborgs universitet. Forskarna bakom databasen mäter demokratin i världens länder med en sofistikerad metodologi som tar hänsyn till en lång rad relevanta och samspelande faktorer. Deras slutsatser är mycket dystra. För drygt tio år sedan levde mer än femtio procent av världens befolkning i demokratier. Idag är det mindre än trettio procent, och det gäller bara om man ställer relativt svaga krav på vad som räknas som en demokrati. Länderna som räknas som fullt utvecklade ”liberala demokratier” är nu endast trettiofyra till antalet (mot fyrtiotvå år 2012), och i dem bor bara tretton procent av världens befolkning. Särskilt sorgligt är det att det land som länge räknats som världens största demokrati, nämligen Indien, inte längre uppfyller kraven. Att landet så länge kontinuerligt lyckades bevara sitt demokratiska system ända från starten 1947 får väl närmast betraktas som ett mirakel, med tanke på dess storlek och kulturella diversitet. Men den inspirationskällan får vi dessvärre klara oss utan hädanefter.

Kunde man ha förutsett denna händelseutveckling? Det var det inte många som gjorde, åtminstone inte i början av 2000-talet. Då levde vi fortfarande i efterspelet av euforin som utlöstes av Berlinmurens fall 1989 och slutet på kalla kriget. Det var den andra stora demokratiseringsvågen efter andra världskriget och ledde alltså fram till den höjdpunkt för demokratins utbredning som vi nu i alla fall temporärt lämnat bakom oss (den första vågen var avkolonseringen, som kulminerade på 1960- och 1970-talen). Många var, liksom jag, optimistiska. Så här skrev jag i min bok Tillsammans som handlade om samhällsvetenskapliga perspektiv på klimatkrisen:

«Sedan början av nittonhundratalet har en väldig tillväxt skett på demokratins område, och idag [alltså 2009] lever en majoritet av världens befolkning i nationer som uppfyller minimikraven på demokrati. Och trenden är att demokratiseringen kommer att fortsätta.»2

Idag framstår denna optimism som naivt önsketänkande, även om jag i någon mån kan trösta mig med att jag inte var ensam om att göra sådana bedömningar. Viktigare är ändå att titta framåt. Vad kan vi göra annat än att exempelvis bäva inför det amerikanska presidentvalet 2024 då Donald Trump kan ha chansen att återkomma till makten?

Vad ligger bakom?

Om man vill behålla hoppet om demokratin och arbeta för att vända utvecklingen så behöver man fundera på vad som ligger bakom den. Det är en fråga som blivit föremål för intensiva diskussioner sedan flera år, både inom och utanför universiteten. En mängd förklaringar har förts fram vilka nog bör betraktas som kompletterande snarare än konkurrerande. En del hänvisar till de ”nya” sociala medierna, som Twitter och TikTok, och de möjligheter till manipulation dessa givit upphov till. Andra betonar migrationsströmmarna och den press de har utsatt demokratierna för. En ytterligare förklaring tar fasta på den ökande ojämlikheten som bland annat är en följd av globaliseringen. Högutbildade människor i städerna har fått närmast gränslösa möjligheter medan stora grupper på landsbygden har missgynnats när företagen flyttat sina fabriker utomlands och när närvaron av de offentliga institutioner som skall ge trygghet och service minskat. Som de områden i norra Sverige där sjukhusen slagit igen och där man får köra tjugo mil för att komma till närmaste polisstation.

Globaliseringen har lett till bland annat ökad ojämnlikhet. (Bild: Pixabay.)

Det jag vill stanna vid är emellertid tre andra faktorer vilka visserligen är relaterade till de jag just nämnt men som ändå fått mindre uppmärksamhet. Det är faktorer som vi, enligt min mening, inte har råd att nonchalera om vi vill ge demokratin en framtid. Deras gemensamma nämnare är att de undergräver tilltron till det politiska systemet. Det vill säga förtroendet för att det både skall generera lösningar på de verkliga problem som samhället står inför och samtidigt realisera det löfte om respekt för varje medborgare, för hennes liv och intressen, som är kärnan i det demokratiska idealet. När den tilltron minskar upphör politiken med att ses som en metod för att gemensamt hantera gemensamma problem. I stället får den en annan roll. Som att bli en arena för att uttrycka sin identitet, exempelvis genom att ta ställning i de kulturkrig som tagit över mycket av den politiska diskussionen. Ska vi ha skolavslutningar i kyrkan? Ska lärare tvingas använda könsneutrala pronomina? Är du ”kulturmarxist” eller ”nykonservativ”?

Medborgarna och de politiska besluten

Den första omständigheten jag vill peka på är mest synlig i de länder där kapitalstarka individer och grupper har störst utrymme att använda sina resurser för att påverka politiken. Problemet med den typen av påverkan är att den undergräver den koppling mellan medborgarnas åsikter och önskningar som måste finnas i en demokrati värd namnet.

2014 genomförde statsvetarna Martin Gilens och Benjamin Page en studie vars syfte var att undersöka just den kopplingen särskilt med avseende på USA. De ville ta reda på vilka som har det största inflytandet över de politiska besluten. Är det medianväljaren, som det står i statsvetenskapliga läroböcker? Eller är det fackföreningar, arbetsgivarorganisationer eller särskilda intressegrupper? För att besvara de frågorna gjorde forskarna en studie av två tusen beslut som presidenten eller kongressen fattat.

Resultaten var chockerande. Vad de tycktes bekräfta var att de medborgare som inte tillhörde den allra rikaste gruppen i princip saknar inflytande, oavsett om de som fattade besluten var demokrater eller republikaner. Vad betyder det? Jo, att om ett förslag strider mot de mest välbeställdas intressen är det i stort sett helt säkert att det inte går igenom, oberoende av vad övriga medborgare tycker om saken. Omvänt gällde att om majoriteten var emot ett förslag som den ekonomiska eliten förespråkade, fick eliten ändå oftast som den ville. I vissa fall fanns givetvis en överensstämmelse mellan vad eliten och övriga önskade men de övrigas samtycke var i sådana fall ovidkommande, eftersom besluten, enligt vad forskarna kom fram till, skulle ha fattats även utan deras samtycke.

När man reflekterar över denna bild är det viktigt att förstå att skillnader mellan vad majoriteten tycker i enskilda frågor och de beslut som fattas inte i sig behöver vara ett problem. Sådant kan hända i representativa demokratier. Problemet har snarare att göra med varför besluten blir som de blir. För även om besluten i en representativ demokrati ibland kan strida mot vad majoriteten tycker så är de resultatet av en mekanism som innebär att det trots allt är majoritetens vilja, som den uttrycks i allmänna val, som ytterst är den avgörande faktorn. Vad den amerikanska studien tycktes visa var något annat. Nämligen att inte ens denna indirekta förbindelse råder.

Det kan vara frestande att avfärda den vidare relevansen hos Gilens och Pages resultat genom att påpeka att de är ett resultat av specifika förhållanden i den amerikanska politiken, i form av den roll kampanjbidrag spelar. Om man vill bli vald eller omvald till ett politiskt ämbete i USA behöver man som bekant ekonomiskt stöd så man får de resurser som krävs för att sprida sitt budskap. Därför måste kandidaterna hålla sig väl med dem som kan ge ett sådant stöd. Men stödet är inte gratis. Donatorerna har i många fall specifika agendor och stödet är beroende av kandidatens vilja och förmåga att förverkliga dem.

I själva verket har det emellertid gjorts studier på samma tema också i andra länder, som Tyskland och Sverige, och resultaten har varit liknande. För även om privata kampanjbidrag inte spelar samma roll här så finns det andra mekanismer som fyller en liknande funktion, till exempel i form av den ”mjuka korruption” som undgår lagstiftningens regelverk. Som när en politiker som beslutat om en utförsäljning av offentlig verksamhet efter sin tid inom politiken blir erbjuden högbetalda jobb vid just de privata företag som gagnats av besluten.

Denna typ av friktionsfria rörelser mellan politiken och näringslivet minskar tilltron till demokratin genom att den utgör ett skäl att tvivla på att beslutsfattarna verkligen prioriterar medborgarnas intressen. Då är det lätt att förstå att väljarnas röstvanor ändras, särskilt när det gäller dem som ligger längst ifrån de eliter som oftast får sin vilja igenom. Demokrati är en fråga om jämlikhet. Eftersom livsvillkoren för samtliga medborgare påverkas på ett så genomgripande sätt av politiken kräver denna tanke att vi alla får möjlighet att forma den. Ett samhälle som berövar vissa den möjligheten fjärmar sig från demokratins ideal om respekt för varje medborgare. Det är lätt att förstå att återvinnandet av den respekten blir en viktig fråga för dem som misstänker att deras inflytande är lika med noll och att man vill få något slags kvitto på att man trots allt räknas, även om det måste ske genom att omkullkasta den rådande ordningen. Att en person som Donald Trump kunde väljas till USA:s president är till exempel inte det enda överraskande som hänt de senaste åren. Även valet av Obama var i någon mån en överraskning, liksom stödet för den vänsterradikale Bernie Sanders. Det är inte mycket dessa politiker har gemensamt vid sidan av att de betraktades som outsiders. Det är också talande att röstandet i det segment av väljare i Sverige som inkluderar dem med lägst inkomster och utbildning gick stadigt ned under många år, trots att röstandet i andra grupper var relativt konstant, fram till dess att de högerpopulistiska partiet Sverigedemokraterna fick reell betydelse. Då steg röstandet återigen i denna grupp.

Politikens räckvidd

Den andra faktorn som jag menar ligger bakom det sjunkande förtroendet för det politiska systemet i många länder är att handlingsutrymmet för nationella regeringar minskat avsevärt de senaste decennierna. Det är en annan aspekt av globaliseringen än den jag nämnde tidigare. Genom att multinationella företag fritt kan flytta kapital och produktion över världen kan de sätta press på regeringarna för att få de villkor de önskar, som lägre skatter eller mindre stränga miljökrav. Om galoscherna inte passar i ett land kan de ju lätt flytta till ett annat.

Dessa konsekvenser förutsågs redan på 1990-talet då kapital- och finansmarknaderna i många länder avreglerades på ett sätt som snabbade på globaliseringen. De åberopades bland annat i de diskussioner som föregick den svenska folkomröstningen om EU-medlemskap. Tanken var att när privata aktörer överskrider nationella gränser måste också politiken göra det. Genom etablerandet av ett större politiskt sammanhang skulle vi i någon mån kunna parera de företagens förhandlingsövertag och återställa den jämvikt mellan staten och kapitalet som en handlingskraftig demokrati förutsätter.

Även motståndarna mot EU-medlemskapet åberopade demokratin, genom att hävda att när makten ”flyttar uppåt”, till en anonym centralbyråkrati, så sker det på bekostnad av medborgarnas inflytande. I någon mån får man väl säga att båda sidorna fått rätt. Det är svårt för medborgarna att skaffa sig inblick i det politiska arbetet på EU-nivån. Men EU-samarbetet har också bidragit till viktiga samordningsframgångar, inte minst på miljöområdet, som inte hade varit möjliga på den nationella nivån. Därmed har det varit ett steg i rätt riktning, samtidigt som man måste konstatera att EU trots sin storlek är en alltför liten organisation för att matcha den globala marknad som privata aktörer agerar inom.

Det finns också en annan faktor som i praktiken begränsar politikens handlingsutrymme även om den finns i våra huvuden snarare än i yttervärlden. Det är den hegemoni som vissa nationalekonomiska synsätt haft sedan Berlinmurens fall. Skatter skall sänkas, det offentligas utgifter skall minskas, verksamheter skall privatiseras, och så vidare. Det är enda sättet att säkerställa en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling. De alternativa strategier som tidigare verkade tjäna samhället väl är dömda. De leder till stagnation, en skenande statsskuld och massarbetslöshet. Så är tanken och så har det länge låtit.

Det ständiga utbasunerandet av denna nyliberalistiska hållning om att det i grund och botten bara finns en väg att ”välja” har bidragit till den känsla av politisk vanmakt som sipprat långt in i vår kultur och våra samhällen. Reformer av det slag som gjorde exempelvis de skandinaviska välfärdsstaterna möjliga har framstått som uteslutna. Det är en bild som lyckligtvis håller på att luckras upp, inte minst genom att vissa länder framgångsrikt visat att man kan överge den nyliberala vägen.

Portugal är ett exempel. Efter åratal av stålbad under konservativ ledning kom en vänsterregering till makten 2015. De vände ryggen åt asketismen, bland annat genom skattehöjningar, höjda lägstalöner, och återställande av pensionsnivåer. Oppositionen kallade tänkandet bakom reformerna för ”vodooo-ekonomi” och förutsade katastrof. Men den uteblev. Reformerna blev i stället inledningen till en period av ekonomisk tillväxt, sjunkande arbetslöshet, minskande statsskuld och ökade investeringar, kanske för att de skapade den sorts tilltro till framtiden som ju är en förutsättning för all verksamhet, såväl ekonomisk som annan. I det sammanhanget är det också värt att notera att Portugal är ett av de få länder i Europa där de högerpopulistiska krafterna ännu inte riktigt lyckats få fäste.

En annan händelse som ger hopp om att politiken och därmed demokratin kan återta lite av sitt handlingsutrymme är de beslut många nationella regeringar fattade i samband med Covid 19-pandemin. Inom loppet av några veckor under våren 2020 infördes radikala åtgärder som minskade den ekonomiska aktiviteten  på ett sätt som få trodde var politiskt möjligt. Gränser och skolor stängdes och enorma inskränkningar av de friheter medborgarna var vana vid, ibland i form av rena utegångsförbud, infördes utan att regeringarna förlorade sitt folkliga stöd. De som förgäves kämpat för adekvata insatser mot den globala uppvärmningen kunde inte tro sina ögon. Varför kan regeringarna inte visa lika stor handlingskraft när det gäller den krisen, som ju på intet sätt är mindre allvarlig?

Globala allmänningar

Tyvärr finns det ett bra svar på den frågan som ger föga hopp om att handlingskraften skall smitta av sig på klimatpolitiken. Och därmed är vi inne på det tredje förhållandet som jag menar undergräver tilltron till det politiska systemet, genom att det illustrerar svårigheterna för systemet i dess nuvarande form att lösa några av de allvarligaste problemen vi står inför.

En del vill förklara skillnaden i handlingskraft när det gäller pandemin respektive klimatkrisen med att pandemin sågs som mer brådskande och som ett större direkt hot mot befolkningarna också i rika länder. De farligaste och allvarligaste konsekvenserna av den globala uppvärmningen ligger trots allt ännu en tid framför oss. Något ligger det väl i detta, men den förklaring jag menar är mer grundläggande har snarare att göra med effekterna av de relevanta åtgärderna och klimathotets speciella karaktär.

När nationella regeringar beslutar sig för att stänga sina samhällen kan de vara säkra på att deras beslut påverkar smittspridningen i landet och därmed bidrar till att skydda deras egna befolkningar. Detsamma gäller inte för klimathotet. En nationell regering kan vilja skydda sina medborgare också mot dess konsekvenser. Men ingen av de åtgärder som de har makt över har en chans att säkra ett sådant utfall, eftersom de lätt skulle kunna omintetgöras av vad som görs i andra länder. Det är det som gör argument om att stora minskningar av utsläppen i Sverige eller Norge äts upp av någon veckas ökningar i exempelvis Kina är så demoraliserande. Ur detta perspektiv är de nationella regeringarnas förlamning inför klimathotet lättare att förstå.

Detsamma gäller andra globala problem som vi är intrasslade i, som utfiskningen av våra hav och minskningen av den biologiska mångfalden. Den biologiska mångfalden och ett gynnsamt klimat är kollektiva nyttigheter som kännetecknas av att de kan utnyttjas även av dem som inte bidrar till dem. Därmed kan de fånga oss i den fälla som ibland kallas ”allmänningens tragedi”. Denna fras syftar på fall där det gäller att även om var och en i en grupp agerar förnuftigt i sitt eget intresse så ger de tillsammans upphov till ett resultat som är sämre för alla jämfört med om de hade agerat på andra sätt. Vi kan exempelvis tänka oss fiskarna runt en stor sjö. Det kan vara förnuftigt för var och en att öka sina fångster oavsett vad de andra gör, eftersom vad en enskild fiskare gör inte påverkar fiskebeståndets överlevnad. Detta gäller trots att det också är fallet att om alla ökar sina fångster så kollapsar beståndet och lämnar samtliga fiskare utan inkomster.

Politiken utgör det klassiska sättet att parera denna problematik, eftersom den möjliggör en aktör (staten) som står utanför dilemmat och som kan ändra förutsättningarna så att egenintresset och allmänintresset sammanfaller, till exempel genom att införa fiskekvoter, böter och skatter eller andra åtgärder som ändrar individernas kalkyler. Men problemet är att när det gäller de globala dilemman som exempelvis klimatet ger upphov till så har vi inte lyckats samla oss till att skapa någon sådan aktör. Nationalstater beter sig på vissa sätt som inkomstmaximerande fiskare. De ser till sina egna intressen och det finns ingen organisation som kan vidmakthålla de ramar för nationalstaterna som krävs för att undvika de dilemman som egenintresset lurar in dem i. EU är för litet och FN för svagt. Därför är vi när det gäller klimatet och andra globala katastrofala risker i ett läge som i grunden liknar det med fiskarna runt sjön. Och handfallenheten inför dessa mekanismer medför att tilltron till politikens möjligheter sviktar ytterligare.

Den problematik vi nu berört är givetvis besläktad med den om hur nationalstaterna kan spelas ut mot varandra av multinationella företag som kan strunta i gränser. De visar att vi befinner oss i ett läge med en alarmerande obalans, där politikens räckvidd är alltför beskuren. Samtidigt är viljan att rätta till denna obalans hos de som idag styr våra länder liten. När man betänker de konflikter och den turbulens detta bidrar till förs tankarna till en reflektion den italienska marxisten Antonio Gramsci gjorde om sin samtid på 1930-talet, när han satt i ett av Mussolinis fängelser: «Krisen består precis i det att det gamla är döende och det nya ännu inte kan födas; i detta interregnum framträder en stor variation av morbida symptom.» Den beskrivningen är kusligt träffande också när det gäller vår tid.

Framtiden

Den ”mellantid” som vi alltså nu är inne i måste bli så kort som möjligt. En av slutsatserna från det konstaterandet är, i linje med diskussionen ovan om globaliseringens politiska effekter, att de politiska institutionerna på global nivå måste stärkas, och att nya måste komma till, för att parera de samordningsproblem som ligger bakom klimathotet och andra av de globala utmaningar vi står inför. Jag tillhör den lilla men växande skara som är anhängare av ”global demokrati”, det vill säga tanken att världen bör styras på sätt som liknar dem som karakteriserar nationalstater som är demokratier. Det är en utopi vars förverkligande kommer att dröja, för att uttrycka sig försiktigt. Ändå borde tanken inte vara alltför främmande. Inte minst för att en sådan utveckling inte förutsätter något som i grunden är annorlunda än de processer som redan ägt rum i och med att nationalstaterna uppstod och demokratiserades.

«Occupy London», 2011. Är global demokrati vägen att gå? (Foto: Flickr.)

Det jag här vill argumentera för är emellertid att även de mer begränsade steg som kan tas i denna riktning i sig själva kan öka det politiska handlingsutrymmet på sätt som gagnar demokratin, i form av förstärkningar och kompletteringar av det rådande systemet av överstatliga institutioner inklusive de som finns i FN-systemet. Det går inte att förneka att den situation vi nu hamnat i är mycket mörk. Men för att inte helt förlora hoppet bör vi påminna om att den också är mångtydig genom att mängder av processer sker parallellt med den geopolitiska katastrof vi nu bevittnar, inklusive sådana som är mer gynnsamma.

Exempelvis har flertalet av världens länder, efter det framgångsrika arbetet med milleniemålen, ställt sig bakom FN:s globala mål (”The Sustainability Development Goals”) vilka formuleras i Agenda 2030. Och de är inte bara ord på ett papper. Tusentals organisationer över hela världen—städer och kommuner, skolor och universitet, privata företag, NGOs med flera—försöker omsätta dem i praktiken genom träget och långsiktigt arbete vars resultat sällan anses tillräckligt spännande för att förtjäna en plats i mediebruset. Och med nytt självförtroende fortsätter FN att visa ledarskap, till exempel genom den rapport generalsekreteraren Antonio Guterres presenterade i höstas (10 september, 2021) med titeln ”Our Common Agenda”.3 Där finns bland annat förslaget om att ge framtida generationer en sorts representation inom FN-systemet genom att utse en ombudsperson som skall säkerställa att alla viktiga beslut tar hänsyn till långsiktiga konsekvenser och rättvisa mellan generationer (”A Special Envoy for Future Generations”). Den institutionen skall kompletteras med ett ”framtidslaboratorium” (”Futures Lab”) som skulle generera ökad kunskap om framtidsfrågor samt en ”Declaration on Future Generations” som specificerar förpliktelser gentemot framtida generationer. Liknande initiativ tas på nationell nivå i ett flertal länder, samt inom EU.

Ett viktig ytterligare sådant steg skulle kunna vara att, vid sidan av den Internationella brottmålsdomstolen, etablera en internationell miljödomstol, som kan driva rättsliga processer mot de stater som inte följer avtalen. Om staterna ratificerat domstolen och dess regelverk kommer de vilja undvika sådana processer, även innan domstolen har tillgång till reella sanktioner. Detta är ett krav som drivits av, bland andra, det svenska Miljöpartiet.

En annan möjlighet är att etablera en demokratiskt vald folkförsamling vid sidan av generalförsamlingen. Till en början skulle dess roll enbart vara rådgivande, liksom de tidiga folkförsamlingarna i nationalstaterna var, vilket borde underlätta för starka länder att medverka till att den kommer till. Men den skulle ändå kunna spela stor roll genom att vara ett forum där exempelvis de rättvisefrågor som hanteringen av klimatkrisen aktualiserar skulle kunna diskuteras. Dessutom kan man förvänta sig att en sådan institution, liksom de tidiga folkförsamlingarna i nationalstaterna, med tiden skulle få ökat inflytande genom att det inte finns någon annan församling som legitimt kan sägas representera hela världens befolkning. Kravet drivs av flera organisationer, inklusive Campaign for the Establishement of a United Nations Parliamentary Assembly (CUNPA) och som bland annat stöds av tusentals parlamentariker runt om i världen.4

Varje sådant steg ökar chansen för den samordning som är nödvändig. Eftersom de bidrar till att luckra upp nationalstaternas suveränitet, vilket ju är själva syftet med dem, så reagerar en del instinktivt med skepsis. De vill inte att makt skall flyttas uppåt, i väg från medborgarna. Men det är, enligt min mening, fel sätt att se på saken. Makten har ju redan flyttat! Genom globaliseringen och politikens reträtt har den överförts till globala men privata, icke-politiska aktörer över vilka medborgarnas inflytande är i stort sett obefintligt. De ändringar jag förordar handlar snarare om att återta denna makt. Eller, som den förre generalsekreteraren i FN Boutros Boutros-Ghali uttryck saken:

«Om demokratiseringsprocessen inte rör sig framåt på den överstatliga nivån så kommer den att avstanna eller gå tillbaka också på den nationella nivån. […] De problem som uppstår genom den ökande globaliseringen, och bara kan lösas effektivt på den globala nivån, blir allt fler och nödvändigheten av politiska strukturer som kan överskrida nationsgränserna blir allt tydligare. Det är därför ofrånkomligt att fler politiska beslut flyttas upp till en överstatlig nivå. […] Vi måste verka för en demokratisering av globaliseringen, innan globaliseringen undergräver förutsättningarna både för nationell och för internationell demokrati.»5

Noter

  1. ”V-Dem”, https://www.v-dem.net.
  2. Folke Tersman, Tillsammans, Bonniers 2009, s. 178.
  3. https://www.un.org/en/un75/common-agenda.
  4. https://www.unpacampaign.org.
  5. Min översättning, citatet är från texten ”Message from Dr. Boutros Boutros-Ghali från 2007 som är publicerad på hemsidan för Campaign for the Establishement of a United Nations Parliamentary Assembly.
, , ,

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert.

Nyeste artikler

Les også

Salongens nyhetsbrev

Meld deg på Salongens månedlige nyhetsbrev for å få de siste tekstene våre direkte inn i innboksen.

Vi bruker cookies for å kunne tilby deg en best mulig opplevelse. Les mer…