Filosofiens annet kjønn

Tove Pettersen: Filosofiens annet kjønn, Pax 2011

BOKOMTALE: Tove Pettersens siste bok kan anbefales for den jevne leser, skriver filosof Åsa Carlson. Men selv ville Carlson ikke ha brukt Filosofiens annet kjønn som pensumbok.

I sin omtale av boken vurderer Carlson, som selv underviser i feministisk filosofi ved Umeå universitet, Pettersens bok fra universitetslærerens perspektiv.

Äntligen har den första läroboken i feministisk filosofi på ett skandinaviskt språk publicerats: Filosofiens annet kjønn. Boken «retter sig først fremst mot nye studenter; de har nemlig hatt få innføringsbøker i feministisk filosofi tilgengelig på norsk». Likt dess författare Tove Pettersen har jag haft förmånen att under många år undervisa i feministisk filosofi och likt Pettersen har jag ibland saknat en lärobok i ämnet – antologier finns det gott om.

Jag läser och värderar därför Filosofiens annet kjønn ur universitetslärarens perspektiv. Skulle jag använda den som kursbok om jag skulle ge ännu en introducerande kurs i feministisk filosofi?

Könsskillnad och filosofi

Filosofiens annet kjønn ger en god inblick i feministisk filosofi. Naturligtvis kan boken inte rymma allt som skulle kunna ges denna etikett men de mest kända texterna är representerade. Feministisk filosofi är inte något specifikt problemområde, så som till exempel etik eller epistemologi är, utan definieras av det könspolitiska perspektivet. I mångt och mycket är denna typ av filosofi en kritik av traditionell eller ”mainstream” filosofi. Från 1970-talet och framåt har det skrivits feministisk kritik av filosofihistoriens klassiker och en alternativ kanon med flera kvinnliga författare har tagits fram. Feministiska filosofer har också utarbetat alternativa normativa teorier, diskuterat politik och jämställdhet, insisterat på kunskapens beroende av sociala och historiska faktorer, men kanske allra mest reviderat den filosofiska antropologin. Feministen, oftast en kvinna, har svårt att tänka på människan som en helt självständig individ i princip oberoende av sina medmänniskor och med ett universellt, ahistoriskt förnuft. Hon avvisar därför den atomistiska syn som vanligtvis förutsätts i etisk och politisk teori.

LES OGSÅ: Intervju med Tove Pettersen

Den röda tråden i Filosofiens annet kjønn är könsskillnadernas betydelse för samhällets organisation i kronologisk ordning. Vi får ta del av Platons argument för ett samhälle där kärnfamiljen upphävs och både män och kvinnor arbetar. Hans än i dag kontroversiella tanke var att könens olika biologiska roller i reproduktionen inte behöver vara avgörande för hur samhället organiseras. Hur kunde Aristoteles å andra sidan dra den dubiösa slutsatsen att kvinnan av naturen fått en annan uppgift än mannen – den fria mannen – även inom andra områden än den rent biologiska reproduktionen av arten? Det är en fråga som feminister fortfarande diskuterar. Han tyckte sig observera att kvinnan är en ofullgången man – kallare och långsammare – och ansåg att detta hade konsekvenser för hennes intellektuella förmågor. Många andra filosofers syn på könen passerar revy, bland dem förstås Humes och Kants.

Pettersen diskuterar även konsekvensen av kvinnors frånvaro i filosofin samt den intressanta frågan varför de kvinnor som faktiskt skrev filosofi, publicerade sig och dessutom var kända för sin samtid glömts bort. Varför är kvinnan det bortglömda könet, det andra könet?

Könens olika villkor

Detta är som alla vet Simone de Beauvoirs fråga. Hennes svar är kort sagt att män och kvinnor befinner sig i världen på olika villkor och hittills har kvinnan på grund sin roll i reproduktionen dragit det kortaste strået, men så måste det inte och så bör det inte vara. Efter Beauvoir och, som kan man tycka, nedvärderingen av det traditionellt kvinnliga, går Pettersen över till Carol Gilligans arbeten, omsorgsetiken och uppvärderingen av det traditionellt kvinnliga. Med denna trend på 1980-talet återuppstod en svår intern fråga. Ska det emotionella och inkännande som så ofta associerats med kvinnor, kanske till och med moderns omsorg om barnet, vara en förebild för människor och mänskliga relationer, eller leder en sådan ideologi bara till ytterligare förtryck av kvinnor?

Filosof Tove Pettersens bok Filosofiens annet kjønn gir et godt innblikk i feministisk filosofi, men oppfordrer ikke leseren til å tenke selv, mener Salongens anmelder. (Foto: UiO)

Den feministiska politiska teorin är otvetydigt mer radikal. Pettersen refererar Susan Moller Okins kritik av Rawls teori om rättvisa. Om samhället ska vara organiserat efter principerna om en rättvis fördelning (de som har det gott ställt ska bara få det bättre om detta innebär att de sämst ställdas välfärd också höjs), frihet, jämlikhet och samma möjligheter för alla, varför ska då inte familjen också vara det? Varför ska vi tillåta förtryck, våld och maktmissbruk inom familjen? Bör den så kallade privata sfären verkligen vara undandragen samhällets normer och insyn? Nej, det bör den naturligtvis inte. Det privata är politiskt. Som Annette Baier påpekat och Pettersen refererar betyder det bland annat att det är inom familjen medborgarens uppfattning om rättvisa grundläggs.

Situeringen av subjektet

Ännu radikalare är den så kallade situeringen av subjektet och relativiseringen av kunskap och värde, så radikal att den tar loven av den feministiska kritiken som slår krokben för sig själv. Om det inte finns någon subjektets eller människans natur, om teorier inte kan vara mer eller mindre sanna och det inte finns några universella värden, hur ska feminister – eller andra – då argumentera för att ett visst sätt att organisera samhället är mindre förtryckande än ett annat? Pettersen refererar Seyla Benhabibs lösning på detta minst sagt gigantiska problem. Benhabib förespråkar «interaktiv universalism»: istället för att likt Kant och Rawls avgöra moraliska och politiska frågor genom tankeexperiment och antagandet om ett universellt förnuft, vilket i själva verket bara representerar gruppen bättre bemedlade vita män, ska en universell men faktisk dialog mellan konkreta, situerade individer utmynna i universella principer som tillämpas lokalt.

Även om Pettersen har referenser till några nyare texter stannar genomgången egentligen här på 1990-talet med postmodernismen, det är bara det sista kapitlet om Alison Jaggar, feminism och globalisering som tillhör vårt nuvarande årtusende. Vad har hänt de senaste 20 åren? Faktum är att i åtminstone vissa diskussioner har den feministiska kritiken och det feministiska alternativet glädjande nog inkorporerats i den allmänna filosofiska debatten. Så har hänt i moralfilosofin och debatten om autonomi, till exempel. Men det får läsaren av Filosofiens annet kjønn inte veta.

Lärobokens dilemma

Utsnitt fra omslaget. (Kilde: Pax)

Det är svårt att skriva en uppdaterad lärobok. Lärobok är överhuvudtaget en svår genre. Författaren måste presentera det filosofiska problem som ventileras och göra korta, förenklade referat av inlägg i diskussionen samtidigt som hon ska hålla läsarens intresse vid liv. Jag tror det senare bäst görs genom att författaren argumenterar för en egen ståndpunkt, något Pettersen valt att inte göra. Därför saknar texten nerv. Den är upplysande men småtråkig. Lite är mitt intryck att Pettersen helt enkelt hyfsat till sina föreläsningsanteckningar och sammanställt dem till en bok. Under föreläsningen är filosofiläraren något av en journalist som hukande under kravet på objektivitet redovisar olika ståndpunkter. Kanske har läraren inte ens tagit ställning i den aktuella frågan. Filosofiens annet kjønn är därför en bok om feministisk filosofi, inte ett inlägg i debatten. Läsaren blir inte uppmanad att tänka själv, att bilda sig egna uppfattningar i frågorna. Just därför kan jag inte gå i filosofisk polemik mot Pettersen. Hon kastar inte ut några köttben.

Och därför skulle jag trots allt inte använda Filosofiens annet kjønn som kursbok om jag skulle ge en ny kurs i feministisk filosofi, inte ens som komplement till originaltexterna. Men jag skulle varmt rekommendera den som bredvidläsningsbok eller för den bildade allmänhet som vill få en inblick i ämnet.

Jag hoppas innerligt att jag inte med detta relativt ljumma omdöme bidrar till att marginalisera den feministiska filosofin – eller för den delen Pettersen. Men det är nog ingen fara. Den makten har jag helt enkelt inte, något Pettersen torde vara den första att inse:

Å utfordre fagkonvensjoner kan dessuten ha ubehaglige konsekvenser for enkeltindivider: Man kan bli ekskludert, marginalisert, utfrosset og miste alt man har bygget opp. Å satse på fagkonvensjoner og andre etablerte tradisjoner i akademia kan derfor vaere både trygt og smart: Man kan bli veldig flink og flittig – og ikke minst populaer – og kan dermed nå langt.

Det är så sant så.

Av Åsa Carlson, Umeå universitet

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *