En panegyrisk Putinhyllning

Bjørn Nistad – Russlands reddningsman

St. Petersburg (Kilde: Wikimedia commons)

St. Petersburg (Kilde: Wikimedia commons)

BOKOMTALE: Idéhistorikern Bjørn Nistad tecknar i sin Putinbiografi ett gediget porträtt av den ryske presidenten, men går vilse i sin nitiska iver att försvara honom.

Av Jakob Sandberg

Russlands redningsmann – en politisk biografi om Vlaidmir Putin av Bjørn Nistad

Russlands redningsmann – en politisk biografi om Vladimir Putin av Bjørn Nistad, Vidarforlaget 2016.

Sedan Ryssland börjat gå i en alltmer auktoritär riktning har biografierna om president Vladimir Putin duggat tätt, menidéhistorikern Bjørn Nistads bok Russlands redningsmann avviker från de andra i att vara något så ovanligt som en hyllning till den ryske ledaren. Hittills den enda sådan författad på något skandinaviskt språk. Bokens förstasida pryds av ett porträtt av Putin som inte står de officiella ryska Putinporträtten efter och boken är också ett brinnande försvar för Putins politik ända sedan makttillträdet nyårsdagen 2000. Biografin är politisk; med undantag för uppväxtåren och tiden innan presidentskapet är detaljerna om Putins privatliv få. Desto mer plats får president Putin och hans gärningar, och Nistads metod tycks bygga på två fundament som skapar en mycket intressant och samtidigt djupt problematisk bok. Det ena metoden är den grundmurade konservativa övertygelsen att den stabilitet Putin varit med om att återupprätta i Ryssland är till gagn, inte bara för det ryska folket utan för hela världen. Det andra är den tolkningsbasis Nistad använder sig av. Denna bygger inte på försök att läsa fram någon dold agenda i Putins agerande, utan på läsningar av de tal, rapporter, deklarationer, och övriga uttalanden som Putin har gjort under sina hittills tolv år som president och fyra år som premiärminister.

LES OGSÅ: Russisk fortid og framtid

Realpolitikern Putin

Redan i inledningen förklarar Nistad sitt syfte. På basis av opinionsundersökningar, som kontinuerligt dyker upp i boken, visar han på att Putin är en mycket populär politiker. Det föreliggande arbetet förklarar sedan denna popularitet i två saker. Det ena är Putins dubbla positioner som såväl homo soveticus – sovjetmänniska, och som anhängare av demokrati och marknadsekonomi.

Det andra är det samhälle som Putin byggt upp under sin presidentperiod, vilket enligt Nistad är en korsning av vad han kallar västliga och östliga värderingar, baserat på Rysslands geografiska och kulturella position både i Europa och i Asien. Bägge dessa faktorer har bidragit till att Putin lyckats göra Ryssland till ett rikt och stabilt land och även till att låta rikedomarna komma folket till dels. Nistad kontrasterar häri Putins styre under 2000-talet med ”rövarkapitalismen” under 90-talet och pekar flera gånger på att fattigdomen i Ryssland har minskat under Putin.

Vasilij-øya i St. Petersburg. (Kilde: Wikimedia commons)

Vasilij-øya i St. Petersburg. (Kilde: Wikimedia commons)

Nistads genomgång är gedigen, inte minst hur Putin offentligt motiverat sina inrikespolitiska ekonomiska ställningstaganden, och därtill tillägnas hans föga uppmärksammade doktorsavhandling visst utrymme. De olika inrikespolitiska uttalanden Putin gjort under sina år som president avhandlas, liksom relationen och skillnaden mellan Putin och Dmitrij Medvedev, som var Rysslands president 2008-2012 när Putin av konstitutionella skäl inte tilläts inneha presidentposten utan istället blev premiärminister. Nistad riktar också viss kritik mot att Putin trots allt låter oligarkerna behålla den egendom de mer eller mindre stal efter Sovjets sammanbrott, även om deras inblandning i politiken begränsas.

Putin beskrivs som en konservativ och socialt ansvarig politiker, och han jämförs med ledare som Winston Churchill, Charles de Gaulle och till och med Josef Stalin. Detta är enligt Nistad exempel på personer som tvingats axla sina länder i tider av svårigheter och umbäranden, men som i slutändan har fått dem på rätt köl igen. En underförstådd premiss av denna Putintolkning är givetvis att han i grund och botten är en realpolitiker med grundmurade föreställningar om nollsummespel inom geopolitik, med djup misstro till väsentliga delar inom det liberala paradigmet. Stabilitet är inte bara ett honnörsord, det är en nödvändighet i Ryssland, och man föredrar ordning före kaos – eller med mer kritiska ord, auktoritet går före frihet.

LES OGSÅ: Filosofi i grenseland

Ensidig framställning

I sin iver att bevisa detta går Nistad så långt att han i princip är beredd att försvara vartenda steg de Ryska myndigheterna tagit i konflikter och problem de haft att göra med under Putins tid vid makten. Nistad försvarar stormningen av Dubrovkateatern i Moskva 2002, när över hundra personer dog av den gas man sprutade in för att frita gisslan. Likaledes argumenterar han för att

Vladimir Putin. (Kilde: Wikimedia commons)

Vladimir Putin. (Kilde: Wikimedia commons)

det andra Tjetjenienkriget var nödvändigt för att förhindra en ännu större konflikt med potentiellt miljoner döda. Han hävdar också med eftertryck att det inte föreligger någon artskillnad mellan det ryska demokratiska systemet och det som finns i europeiska länder. Häri ligger givetvis problemet med Nistads bok. För även om Nistad delvis lyckas med att argumentera för att den politik Putin har fört till stor del gått att förutse i de tal och programförklaringar denne har gjort, så är Nistads försvar av de ryska myndigheternas agerande, och hans angrepp på den västliga politiken, närmast tvångsmässig. I stort reproducerar Nistad också den märkliga bilden av en Putin såsom stående över politiken – samma bild som förmedlas i rysk statskontrollerad media. Utöver hanteringen av katastrofen med ubåten Kursk, samt en misslyckad pensionsreform 2004, är Nistads enda kritik mot Putin att dennes lojalitetsband med tidigare medarbetare emellanåt tycks vara alltför starka. Nistad hade vunnit på en fördjupad och sakliga analys av de delar i boken som ägnas åt att förklara Putins popularitet.

LES OGSÅ: Revolusjonens ord

Nistad sympatiserar helt klart med realpolitikern Putin, och försöker tända hans falnande gloria i väst genom att argumentera för att det är väst, och inte Ryssland, som drivit på konfrontationen vi ser idag. Beklagligt nog gör han detta på ett ofta osakligt och värderande maner, och istället för att presentera möjliga sakskäl för Putins agerande slutar det många gånger istället med att han med väldigt tunna argument agerar försvarsadvokat åt Putin. Ofta återkommande är en tämligen platt och slentrianmässig polemik mot såväl den mediala bilden av Ryssland i väst, som mot den politik man fört gentemot Ryssland under Putins tid vid makten. Trots detta är mycket av det som sägs i boken välbehövligt, informativt och vederkvickande för en skandinavisk publik – inte minst förståelsen av 1990-talets fattigdom och laglöshet som en direkt orsak till den situation Ryssland idag befinner sig i, samt bilden av Putin som en rationell nollsummespelare. Den relativt ingående presentationen av de ekonomiska programmen är också värdefull, då den mediala uppmärksamhet som ägnas Ryssland allt som oftast fokuserar på blodiga konflikter och krig. Tar man den inte bokstavligt är boken också läsvärd för genomgången av hur Rysslands moderna historia skrivs av makten och hur den uppfattas av stora befolkningsskikt. Hade Nistad inte så tydligt valt sida kunde boken istället för ett så markant försvarstal, varit en mildare presentation av Putins idépolitiska universum, där fonden för hans utrikespolitiska ställningstaganden klargörs. Som sådan hade Russlands Redningmann kanske också lyckats bättre med att bryta det så dominerande liberala problemformuleringsprivilegiet vad gäller Ryssland.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *