Hägerström, Uppsalafilosofin och välfärdsstatens uppgång och fall

Publisert:

14. april 2021

Kommentarer:

Uppsala universitet (Kilde: Örebro läns museum/digitaltmuseum.se CC BY-NC-ND 4.0)

En grundläggande tanke i uppsalafilosofin var att en demokratisk politik som siktar till rättvisa och jämlikhet måste lägga politiken framför lagen och inte tvärtom.

Av Johan Strang, biträdande professor, Helsingfors Universitet

Hägerström, Uppsalafilosofin och den skandinaviska rättsrealismen intar en omstridd plats i nordisk filosofisk historieskrivning. Medan några ser rättsrealismen som den demokratiska välfärdsstatens filosofiska fundament, så anklagar andra Hägerström för att ha bidragit till en stats-apologetisk och rättighetskritisk nordisk politisk kultur där det allmänna bästa trumfar minoriteters och individers rättigheter.1

Det finns goda skäl att inte överdriva sambandet mellan filosofi och politik, och på många sätt har säkert Uppsalafilosofins samhälleliga betydelse överdrivits. Samtidigt är det knappast riktigt att se filosofer som oberoende av sin tids politiska kontext. I min forskning har jag valt att granska uppsalafilosoferna som historiska aktörer, vars skrifter jag undersökt som politiska drag i en skiftande intellektuell kontext.2 Betydelsen av att studera filosofer som politiska aktörer handlar mindre om deras inflytande på den politiska verkligheten, och mera om deras förmåga att artikulera de idéer och positioner som definierar deras tid. Ur ett sådant perspektiv behöver man inte se Hägerström och hans arvtagare som filosofiska arkitekter till det svenska folkhemmet för att tycka att deras tänkande säger något meningsfullt och viktigt om det Francis Sejerstedt benämnde Sosialdemokratiets tidsalder (2004) eller om den nordiska välfärdsstatens uppgång och fall.

Det moderna genombrottet i svensk filosofi

När förvandlades Sverige från ett gammalmodigt, bakåtsträvande och konservativt samhälle till världens modernaste land? Litteraturhistoriker pekar på kulturradikalismen och ”the Scandinavian moment in world literature” i slutet av 1800-talet med Henrik Ibsen, Georg Brandes och August Strindberg.3 Historiker lyfter kanske istället fram Stockholmsutställningen 1930 då den funktionalistiska arkitekturen gjordes till en del av ett nationellt program, eller på socialdemokratins modernistiska sociala ingenjörskonst i allmänhet och Alva och Gunnar Myrdals utopiska programskrift Kris i befolkningsfrågan (1934) i synnerhet.4

Ser man till filosofin är svaret ofta 1910 då Axel Hägerström höll sin berömda installationsföreläsning ”Om moraliska föreställningars sanning”.5 Föreläsningen var en attack mot allt vad konservativ moral hette, vilket väckte mycket uppmärksamhet inte minst som Hägerström tillträtt den prestigefyllda stolen i praktisk filosofi vid Uppsala universitet som tidigare tillhört bland andra den statsbärande konservativa idealisten C.J. Boström (1797-1866). Hägerström däremot såg sig som en arvtagare till 1880-talets kulturradikalism som med honom flyttade in i finrummen och utvecklades till något av en ny statsbärande filosofi i det 1900-tals välfärdssverige som växte fram.6 Åtminstone indirekt var Uppsalafilosofin därmed också betydelsefull för det övriga Norden, även om den mycket snabbt uppgick i den angloamerikanska analytiska filosofi som länge dominerade universitetsfilosofin på våra universitet.

Hägerström var och är mest känd för den moralfilosofiska teori som han presenterade i sin installationsföreläsning. Enligt den kunde  moraliska omdömen inte vara sanna (eller falska). Därför brukar Hägerström ibland lyftas fram som en av de första som artikulerade emotivismen eller den metaetiska non-kognitivismen.7 Hägerström var inspirerad av bland andra den finska antropologen Edvard Westermarcks kulturrelativism och Friedrich Nietzsche, men byggde sin teori på österrikisk aktpsykologi och värdeteori (Brentano, Meinong, von Ehrenfelds): värdeomdömen var inga riktiga omdömen (Urteil) för att de inte var några föreställningar (Vorstellung) av något såsom verkligt.8

Påståendet att det inte finns rätt och fel på moralens område väckte mycket uppståndelse och debatt. Kritikerna gav teorin namnet ”värdenihilismen” och menade att den innebar att allt var tillåtet. På 1930-talet var det många som ansåg att hela Uppsalafilosofin var ett symptom på den kulturkris som förde fram fascismen på den europeiska kontinenten. Men Hägerström hade också många beundrare och han fungerade som en inspirationskälla för en hel generation av svenska och nordiska intellektuella. Devisen att moralfilosofin skulle vara en lära om och inte i moral var ett ledmotiv för unga jurister och samhällsvetare som i Hägerströms namn gick till angrepp mot den äldre generationens dogmer. Nationalekonomen Gunnar Myrdal använde Hägerström för att göra upp med liberalismen och hävdade att den klassiska och nyklassiska ekonomiska vokabulären vilade på dolda politiska värdepremisser som han ville blottlägga och rycka upp med rötterna.9 Statsvetaren Herbert Tingsten använde Hägerström i sin kritik av politiska ideologier.10

Det djupaste och mest bestående inflytandet fick Hägerström och uppsalafilosofin i rättsvetenskapen. Också här var det i högsta grad fråga om ett politiskt projekt, där den konservativa juridiken och dess föreställningar om naturliga rättigheter skulle sopas undan för att ge plats åt en politik som strävade efter och genomförde sociala reformer. En av Hägerströms mest övertygade lärjungar, den socialdemokratiska riksdagsmannen och juridikprofessorn Vilhelm Lundstedt, är berömd för att under valkampen 1928 ha hållit ett valtal där han bjöd på en uppsalafilosofisk begreppsanalys:

När man på motståndarsidan hojtar om vårt attentat mot äganderätten så kan vi ta detta med största ro. Ty det finns ingen äganderätt och har i alla tider aldrig funnits någon äganderätt. Hela begreppet är blott en fantasiprodukt, logiskt otänkbar i verkligheten. Det finns överhuvudtaget inga rättigheter. […] Talet om att en ny lag skulle kränka äganderätten är lika meningslöst som en papegojas pladder.11

Rättsrealismen var, liksom Uppsalafilosofin överlag, väldigt effektiv som kritiskt vapen, men svårare att omsätta i ett positivt program. Den finska logiska empiristen Eino Kaila konstaterade en gång att uppsalafilosoferna ofta nöjde sig med att betrakta den ruinhög som var resultatet av deras långdragna och mödosamma analyser.12 Lundstedt själv försökte lägga fram principen om samhällsnytta som rättesnöre för juridiken: istället för att operera med olika metafysiska rättigheter, skulle juridiken utgå från principen att lagen skulle främja den totala samhällsnyttan.13 Men medan konservativa jurister avfärdade honom som en socialist, fick han kritik av sina uppsalafilosofiska kolleger för att vara normativ på samma sätt som vilken som helst utilitarist. Gunnar Myrdal däremot argumenterade för att samhällsvetenskapen skulle operera med explicita värdepremisser som hade bred förankring i samhället. På så sätt kunde både ekonomer och socialvetare komma med normativa förslag. Hans problem blev istället att hitta ett sätt för att finna dessa brett accepterade värderingar. Ofta verkade det som att hans egna undersökningar utgick från samma demokratiska upplysningsvärderingar om jämlikhet och frihet oberoende av vilket samhälle han studerade: Sverige i Kris i befolkningsfrågan, USA i An American Dilemma (1944) eller Sydostasien i Asian Drama (1968).14

I samhällsdebatten fick Uppsalafilosofin rollen som en mycket modern och framåtriktad lära. Men den filosofiska institutionen i Uppsala bar också en stark prägel av sekterism. Uppsalafilosoferna verkade måttligt intresserade av dialog, vare sig det gällde andra filosofiska riktningar eller andra grenar av vetenskapen. Själv såg de säkerligen saken så, att de till skillnad från exempelvis de logiska empiristerna värnade om det filosofiska fältets autonomi i en tid då utmaningarna från psykologin och naturvetenskapen var pressande, men inåtvändheten innebar också en viss stagnation. Dessutom blev skolan föremål för bittra inre strider där elever till Adolf Phalén kände sig förbigångna av Hägerström och hans lärjungar både inom och utanför universiteten.15 Mot slutet av 1930-talet, och speciellt efter Hägerströms död 1939, var det dags för en generationsväxling.  

Från Uppsalafilosofi till analytisk filosofi

Hägerström och Uppsalafilosofin räknades länge som grundläggarna av den analytiska traditionen inom svensk filosofi. Det är en efterhandskonstruktion. Visserligen svor uppsalafilosoferna till begreppsanalysen som sin främsta filosofiska metod, men varken Hägerström eller någon annan av de tidiga uppsalafilosoferna visade något som helst positivt intresse för Bertrand Russell eller G.E. Moore i Cambridge, eller för de logiska empiristerna i Wien. Hägerströms egna filosofiska influenser låg snarare inom (ny-)kantianismen och fenomenologin. Han kritiserade empirismen för att vara ”subjektivistisk”, för att anta en skillnad mellan en upplevelse av något och detta något ”i sig självt”. Den nya formella logiken avvisades också av uppsalafilosoferna som verklighetsfrämmande i sin nominalism. Istället ville man att begreppsanalysen skulle ha en reell betydelse och avslöja begreppens sanna natur.16

Att Hägerström och Uppsalafilosofin kom att räknas som den analytiska filosofins grundläggare skedde genom en yngre generation uppsalafilosofer ur Phalén-falangen som genast efter Hägerströms död gick ut och koloniserade arvet efter honom och förenade det med de nya internationella filosofiska vindarna.17 En milstolpe i detta sammanhang var Ingemar Hedenius och hans bok Om rätt och moral (1940). Hedenius genidrag var att anta den pejorativa benämningen ”värdenihilism” som en beteckning för sin egen position och på detta sätt kliva i Hägerströms stövlar som den ledande (moral-)filosofen i landet. Samtidigt gjorde han en fundamental omskrivning av Hägerströms teori. Grundpoängen, att det inte fanns sant eller falskt på moralens område, var den samma, men resonemanget ändrades från Hägerströms Uppsalafilosofi och aktpsykologi till språkfilosofiska eller verifikationistiska argument i stil med Ayer, Carnap, Moore och Russell. Om värdenihilismen för Hägerström hade varit en teori om moraliska föreställningars ontologiska och kunskapsteoretiska status, handlade den i Hedenius tappning om vissa satsers logiska natur – deras brist på sanningsvärde.

Professor Axel Hägerström avbildad i samband med sin avskedsföreläsning i 1933. (Kilde: Upplandsmuseet CC BY-NC-ND 4.0)

Om den analytiska filosofin i det övriga Norden brukar räknas som en importprodukt som introducerades genom filosofer och kulturförmedlare som Jørgen Jørgensen, Eino Kaila och Arne Næss, som besökte och korresponderade med Wienkretsen på 1920- och 30-talen, så kunde man alltså säga att Hedenius introducerade den analytiska filosofin till Sverige genom att förankra den i traditionen efter Hägerström. Kanske det är så, att det i en mera självsäker och universalistisk kultur som den svenska är lättare att introducera främmande tankar genom att ge dem inhemska rötter och referenspunkter. I svenska filosofiska lexikon kunde man länge läsa att ”den analytiska filosofin är en riktning som föddes samtidigt men oberoende av varandra på tre ställen i Europa: i Cambridge, Wien och Uppsala”.18 En sådan formulering skulle nog ha varit otänkbar i både Finland och Norge även om filosofer som Dagfinn Føllesdal, Jaakko Hintikka, Arne Næss och Georg Henrik von Wright antagligen gjort väsentligt större bidrag till den internationella analytiska filosofins kanon än deras svenska kolleger.

Samtidigt måste man också säga att den analytiska filosofins dominans blev mycket skarpare och mera rabiat i Sverige än i de övriga nordiska länderna. En del av bakgrunden till detta låg antagligen i det sekteristiska och politiska arvet från Uppsalafilosofin. Även om Hedenius, som Svante Nordin påpekat, reducerade Hägerströms kulturomstörtande värdeteori till en teknisk bagatell av intresse bara för en smal krets fackfilosofer, så var det tveklöst också väldigt viktigt för Hedenius att erövra Hägerströms position som den ledande filosofiska kulturradikala rösten i Sverige.19 Han var den nya värdenihilisten som var mycket aktiv i kulturdebatten, inte minst genom sin berömda attack mot kyrkan i boken Tro och vetande (1948).20 Under efterkrigstiden framstod den analytiska filosofin som det (social-)demokratiska Sveriges förnuftiga och rationella filosofi. Att den dessutom, sedan de logiska empiristernas exil från Centraleuropa, associerades med de segrande angloamerikanska demokratierna hjälpte också till. Motståndarna till den analytiska dominansen stigmatiserades och marginaliserades effektivt som tyskvänliga proto-fascister.21 I sin installationsföreläsning som professor i praktisk filosofi i Uppsala 1948 menade Hedenius att nythomismen och marxismen var populära enbart i kraft av sitt stöd från den katolska kyrkan och Sovjetunionen, medan existentialismen var en abtrus, barock kvasivetenskaplig lära som predikades av kris- och krigsmärkta filosofiprofessorer i Tyskland och Frankrike. ”Om förhållandena överallt medgåve full frihet åt filosofien, så skulle troligen den filosofiska tradition som nu framstår som den mest vetenskapliga, bli den enda härskande” konkluderade Hedenius.22

I kraft av sin politiska laddning blev den analytiska filosofin så gott som hegemonisk på de svenska universiteten och länge också i den svenska kulturdebatten. I Finland, Danmark och Norge fanns det däremot alltid plats för andra filosofiska riktningar, om inte annat, så vid något provinsuniversitet. Vissa ledande finska och norska analytiska filosofer – Georg Henrik von Wright och Arne Næss – lyckades till och med skapa sig namn som filosofiska eklektiker, brobyggare som introducerade tysk fenomenologi eller hermeneutik till den angloamerikanska kultursfären.23 Den svenska debatten var mera dogmatisk. Då Arne Næss bok Moderne filosofer: Carnap, Wittgenstein, Heidegger, Sartre gavs ut 1965 väckte den avsky och uppståndelse bland svenska recensenter som tyckte norrmannen flörtade med irrationalism och kanske också fascism.24

Rättighetskritik i kölvattnet av andra världskriget

Också inom juridiken kom arvet efter Hägerström att få en dominerande position i nordiskt tankeliv. Den skandinaviska rättsrealismens ledande figur blev dansken Alf Ross som hade studerat för Hägerström i Uppsala i slutet av 1920-talet, men på samma sätt som Hedenius ersatte han kring andra världskriget den gamla uppsalafilosofiska grunden med argument och terminologi hämtade från den analytiska filosofin, speciellt den logiska empirismen.25 Det politiska programmet avradikaliserades också något. Ross var central i den rehabilitering av juridiken och rättighetsbegreppet som försiggick inom Uppsalafilosofin i kölvattnet efter det andra världskriget. Han kritiserade Lundstedt för att vara ”en svensk missionær” som behandlade alla som fortfarande använde begreppet rättigheter som oupplysta och ”syndige hedninger”.26 För Ross hade begreppet rättigheter visserligen ingen semantisk mening (det pekade inte på något i den verkliga världen existerande), men det hade fortfarande en viktig uppgift att fylla i vårt språk som en förkortning för det komplicerade förhållandet mellan rättsregler och rättsliga konsekvenser. Ur ett ontologiskt/kunskapsteoretiskt perspektiv hade Lundstedt rätt i att det inte finns några rättigheter, menade Ross, men rättsvetenskapen och människor i allmänhet kommer att fortsätta att tala om dem ändå.

Det kan låta som en filosofisk bagatell, men de politiska konnotationerna av denna begreppsliga exercis var att ta avstånd från de mera extrema konsekvenserna av Hägerströms och Lundstedts rättsfilosofiska idéer, utan att kasta hela programmet över bord. Även om Ross kritiserade Lundstedts påståenden om rättsvetenskapens ovetenskaplighet och om samhällsnyttan som ledande rättspolitisk princip, så behöll han mycket av det progressiva i det Uppsalafilosofiska arvet, som exempelvis kritiken av naturrätten och betonandet av rätten som ett politiskt och socialt verktyg.

I sin klassiker Om Ret og Retfærdighed (1953) menade Ross rent av att juristens roll var att fungera som en rationell teknolog och ställa sin kunskap till rådighet för de politiska makthavarna.27 En sådan konklusion kan verka naiv i ljuset av de diskussioner som fördes om förhållandet mellan juridik och politik i exempelvis Tyskland i kölvattnet efter andra världskriget, där många anklagade rättspositivismen för att ha gjort den tyska juristkåren undfallen och oförmögen att protestera mot nazismen. Istället lyftes naturrätten och de mänskliga rättigheterna fram som principer med en högre och universell validitet.28 Också i Skandinavien höjdes liknande röster, oftast från konservativt håll. Den norska biskopen Eivind Berggrav (1884-1959) menade rent av att ”moderne jus har vært Hitlers profet”: den hade betraktat juridiken och rätten som naturfenomen och på det viset satt staten i Guds ställe.29 Men bland progressiva socialdemokrater som Alf Ross, och i synnerhet bland svenska efterkrigstida intellektuella, var läsningen en annan. Fascismen hade bekämpats med en progressiv social och ekonomisk politik som möjliggjorts genom bland annat Hägerströms kritik av de (förment) universella principer som de konservativa representanterna för det gamla samhället använde sig av för att skydda sina positioner. Många ansåg också att naturrätten var ett uttryck för samma slags falska absolutism som nazismen. ”Det skulle ikke undre mig om der blandt vor tids naturretsprædikanter findes en del gode Hitler-folk” menade exempelvis Alf Ross.30

Avslutning: rättsrealismens och välfärdsstatens fall

Arvet efter Hägerström blev ett dominerande element i nordiskt tankeliv under efterkrigstiden. Både den analytiska filosofin och rättsrealismen passade väl samman med tanken om Norden som en exceptionell region, med en mera ambitiös välfärdsstat än det konservativa Europa, och med en speciell kulturell affinitet till den angloamerikanska världen.

Men i takt med att den analytiska filosofin och rättsrealismen blev dominerande försvann mycket av dess radikalitet. Istället smalt arvet efter Hägerström samman i vår egen nordiska (socialdemokratiska) form av ideologiernas död: den efterkrigstida opassionerade teknokratiska demokratin.31 Under positivismdebatterna på 1960- och 70-talet blev den analytiska filosofin därmed också måltavla för de yngre generationernas kritik. Inom vänstern hade man efter ett halvsekel av värdenihilistisk rationalism ett behov av att, med Samuel Moyns ord, återuppliva politiken på moralisk grund.32 Några år senare dök det upp en allt starkare kritik av rättsrealismen, denna gång från högerhåll. Då Sverige i början av 1980-talet förlorade sina första fall i Europadomstolen för mänskliga rättigheter var det enligt den konservativa svenska juristprofessorn Jacob Sundberg en seger över den hägerströmska tradition som sedan 1920-talet gått hand i hand med socialdemokratin och som genom Olof Palmes socialistiska ambitioner hade blivit till ett allvarligt hot mot rättsstaten.33 Sverige dömdes för brott mot den mänskliga rätten till egendom då man exproprierat fastigheter för offentligt bruk – äganderätten visade sig alltså vara mer än ”papegojans pladder”.

Brytningen med arvet efter Hägerström blev ännu tydligare på 1990-talet. Detta var årtiondet då Sverige och Norden skulle omdefiniera sig som en integrerad del av Europa. Inom juridiken flyttade den europeiska konstitutionalismen fram sina positioner och tanken om mänskliga rättigheter ersatte välfärdsstaten som vårt universella doxa. Det var också en period av självrannsakan, och framför allt i Sverige blev det bland (populär-)historiker väldigt viktigt att föra fram de mera mörka sidorna i folkhemmets historia. I dessa debatter var det inte ovanligt att man förknippade hemskheter som exempelvis tvångssteriliseringarna med den moralfientliga Hägerströmska värdenihilismen och den statsapologetiska rättsrealismen.34

Mycket i denna kritik var onekligen berättigat. Den nordiska välfärdsstatens starka sida var aldrig hur man handskades med minoriteter eller individer med specialbehov och den skandinaviska rättsrealismen kunde ibland användas för att legitimera en politik som satte kollektivets intressen före individens.35 Det är också ett faktum att de senaste decenniernas renässans för tanken om de mänskliga rättigheterna försett många utsatta grupper med ett kraftfullt politiskt argument och i vissa fall också konstitutionella garantier. Men kanske tiden ändå är mogen för en viss rehabilitering av det Hägerströmska arvet? En grundläggande tanke i uppsalafilosofin var att en demokratisk politik som siktar till rättvisa och jämlikhet måste lägga politiken framför lagen och inte tvärtom. Den rättsrealistiska kritiken av (ny-)liberalismen och konstitutionalismen kunde ha en viktig uppgift idag då politiken står alltmer maktlös inför en global kapitalism som avancerar med hjälp av horder av välbetalda jurister. Den kunde också hjälpa oss att analysera spänningen mellan det juridiska och det politiska, så vi kan vara observanta på de situationer då retoriken om mänskliga rättigheter används för att främja bestämda politiska intressen. En rättsrealistisk analys av förhållandet mellan lag och makt kunde utgöra grunden för ett mindre destruktivt sätt att adressera dessa problem än populisternas krav på en ”illiberal demokrati”.

Noter

  1. För det första perspektivet, se exempelvis Sverre Blandhol, Juridisk ideologi – Alf Ross’ kritikk av naturretten (København: Jurist- og Økonomforbundets forlag, 1999). För det andra perspektivet se exempelvis specialnumret 2003:4 av Nordic journal of human rights
  2. Detta är ett perspektiv jag utvecklat med hjälp av Quentin Skinner, framför allt i den retoriska tolkning som Kari Palonen gett uttryck för. Se Kari Palonen, Quentin Skinner: History, Politics, Rhetoric (Cambridge: Polity Press, 2003). Se min avhandling Johan Strang, History, Transfer, Politics: Five studies on the legacy of Uppsala philosophy (Helsingfors universitet, 2010), https://helda.helsinki.fi/handle/10138/19461.
  3. Narve Fulsås & Tore Rem, Ibsen, Scandinavia and the Making of a World Drama (Cambridge: Cambridge University Press, 2017).
  4. Carl Marklund & Peter Stadius, ”Acceptance and Conformity: Merging Modernity with Nationalism at the Stockholm Exhibition 1930,” Culture Unbound: Journal of Current Cultural Resarch 26, 609-634.
  5. Axel Hägerström, ”Om moraliska föreställningars sanning” (1911), i Axel Hägerström, Socialfilosofiska uppsatser (Stockholm: Bonniers, 1939), 35-65.
  6. Ola Sigurdson, Den lyckliga filosofin: Etik och politik hos Hägerström Tingsten, makarna Myrdal och Hedenius (Stockholm: Brutus Östlings förlag); Martin Wiklund, I det modernas landskap: Historisk orientering och kritiska berättelser om det moderna Sverige (Stockholm: Brutus Östlings förlag, 2006).
  7. Stephen Satris, Ethical Emotivism (Dordrecht: Martinus Nijhoff, 1987).
  8. Bo Petersson, Axel Hägerströms värdeteori (Uppsala: Uppsala universitet, 1973).
  9. Gunnar Myrdal, Vetenskap och politik i nationalekonomin (Stockholm: Raben & Sjögren, 1972 [1930]).
  10. Se Bernt Skovdal, Tingsten, totalitarismen och ideologierna (Stockholm: Brutus Östlings förlag, 1992).
  11. Vilhelm Lundstedt, ”Det borgerliga rättssamhället en vidskepelse,” Social-Demokraten 10.9.1928.
  12. Eino Kaila, ”Sakkunnighetsutlåtande vid tillsättningen av professuren i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet,” (Uppsala universitetsbibliotek, 1946).
  13. Se Staffan Källström, En filosof i politiken – Vilhelm Lundstedt och äganderätten, Idéhistoriska uppsatser 23 (Stockholms universitet, 1991).
  14. Se Johan Strang ”Overcoming the rift between is and ought: Gunnar Myrdal and the philosophy of social engineering,” Ideas in History 2007:1, 143-177.
  15. Se Svante Nordin, Från Hägerström till Hedenius: Den moderna svenska filosofin (Lund: Doxa, 1983).
  16. Se Johan Strang, Arvet efter  Kaila och Hägerström: Den analytiska filosofin i Finland och Sverige, i Stefan Nygård & Johan Strang (red.), Mellan idealism och analytisk filosofi: Den moderna filosofin i Finland och Sverige 1880-1950 (Helsingfors: Svenska litteratursällskapet, 2006).
  17. Detta är det centrala argumentet i min avhandling History, Transfer, Politics: Five studies on the legacy of Uppsala philosophy (Helsingfors universitet, 2010).
  18. Se exempelvis Alf Ahlberg, Filosofiskt lexikon, (Stockholm: Natur och kultur), s. 10 eller Konrad Marc-Wogau, Filosofisk uppslagsbok (Lund: Doxa, 1984), s. 23.
  19. Svante Nordin, Ingemar Hedenius: En filosof och hans tid (Stockholm: Natur och kultur), s. 107. 
  20. See Johan Lundborg, När ateismen erövrade Sverige: Ingemar Hedenius och debatten kring tro och vetande (Lund: Nya Doxa, 2002).
  21. Johan Östling, Nazismens sensmoral: Svenska erfarenheter i andra världskrigets efterdyning, (Stockholm: Atlantis, 2008).
  22. Ingemar Hedenius, ”Om praktisk filosofi” (1948), i Ingemar Hedenius, Om människans moraliska villkor (Stockholm: Författarförlaget, 1972), s. 17-22.
  23. Se Johan Strang, ”Den perifera eklecticismens gränser och potential: Den logiska empiricismen i Norden 1930-1970”, Historiska och litteraturhistoriska studier 86 (2011), s. 137-158.
  24. Se Jan Bengtsson, Den fenomenologiska rörelsen i Sverige: Mottagande och inflytande 1900-1968, Göteborg: Daidalos 1990, s. 220-225.
  25. Se speciellt Alf Ross, Om ret og Retfærdighed: En indførelse i den analytiske Retsfilosofi (København: Nyt Nordisk Forlag, 1953).
  26. Alf Ross, ”Tû-tû” (1951), i Alf Ross, Ret som teknik kunst og videnskab – og andre essays (København: Jurist- og Økonomforbundets Forlag, 1999), s. 261-279, citat från s. 267.
  27. Alf Ross, Om ret og Retfærdighed, s. 472. 
  28. G. Radbruch, “Gesetzliches Unrecht und übergesetzliches Recht”, i Süddeutsche Juristenzeitung 1 (1946), s. 105-108. Se Johan Strang, ”Scandinavian legal realism and human rights: Axel Hägerström, Alf Ross and the persistent attack on natural law”, Nordic Journal for Human Rights 36, 2008:3, s. 202-218.
  29. Eivind Berggrav, Staten og Mennesket: Opgjør og framblikk (Oslo: Land og Kirke, 1945), s. 37. Se Johan Strang, “The other Europe? Scandinavian intellectuals and the fragility of democracy in the wake of World War II”, Journal of Modern European History 17, 2019:4, s. 500-518.
  30. Alf Ross, ”Naturret contra retspositivisme” (1963), i Alf Ross, Ret som teknik kunst og videnskab – og andre essays (København: Jurist- og Økonomforbundets Forlag, 1999), s. 228-260, citat på s. 232.
  31. Martin Conway, Western Europe’s Democratic Age: 1945-1968 (Princeton: Princeton University Press, 2020).
  32. Samuel Moyn, The Last Utopia: Human Rights in History (London: Harvard University Press, 2012).
  33. Se Jacob Sundberg, “Human Rights in Sweden: the breakthrough of an idea”, Ohio State Law Journal 951 (1986), s.  965 & 975. Se också Jacob Sundberg, fr. Eddan till Ekelöf – repetorium om rättskällor i Norden (Lund: Akademiskt förlag, 1978).
  34. Se exempelvis Macej Zaremba, Minken i folkhemmet (Stockholm: Timbro, 1992).
  35. Även om exempelvis Lundstedt var en pionjär då det gällde avkriminaliseringen av homosexualitet och en aktiv kritiker av baltutlämningen efter andra världskriget. Se Strang, ”Scandinavian Legal Realism and Human Rights,” s. 206-207.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *

Share on email
Share on facebook
Share on twitter

Nyeste artikler

Les også

Vi bruker cookies for å kunne tilby deg en best mulig opplevelse. Les mer…